Och han sade till dem: Vad är det ni talar med varandra om
medan ni går här och är bedrövade? –Lukas 24:17.
Den 6 juni 1944 landsteg 156 000 amerikanska, brittiska och kanadensiska soldater på en 50 engelska miles lång strandremsa i Normandie, Frankrike. Efter flera månader av intensiva strider övervann de de första försvarslinjerna och strömmade in i tyskkontrollerat territorium. Överraskningsanfallet, känt som D-dagen, tog tyskarna på sängen. Det var dock inte förrän i mars året därpå som Frankrike slutligen befriades från de tyska styrkorna. D-dagen var början på slutet för andra världskriget på västfronten och den händelse som verkade suga livet ur den beryktade tyska armén, som aldrig återhämtade sig från detta. Det förefaller vara något av en tillfällighet att så många engelska ord med negativ klang börjar på bokstaven D: besvikelse, tvivel, sorgsen, undergång, desillusion, modlöshet, dyster, nederlag, nedstämdhet, depression, förtvivlan, ödeläggelse, bedrägeri och död.
Jag kan föreställa mig att dessa två troende, som traskade fram på vägen till Emmaus den där dunkla och dystra kvällen, kände sig ungefär likadant. Deras D-dag hade kommit helt oväntat. Jag skulle tro att varje levande människa vid något tillfälle har upplevt stunder av intensiv sorg – sin egen D-dag, så att säga. Även vissa djur har visat ett sorgset sinnelag när deras husse eller partner har dött. Men dessa två lärjungar verkade uppleva en smärta långt bortom den vanliga sorgen över att förlora en vän. De stirrade rakt in i den bistra verkligheten att alla deras ljusa förhoppningar om en strålande morgondag hade krossats hopplöst till en hög av spillror vid korsets fot.
Denna ångest var inget vanligt anfall av depression utan snarare en depression kopplad till en troskris. Denna typ av modlöshet är ett tillstånd av intensiv andlig plåga där den kämpande, förtvivlade troende känner sig övergiven av Gud. Det är en hopplös känsla av att Guds välsignelses sol har förmörkats och själens mörka natt har blivit en permanent invånare i ens inre.
Även om vi alla försöker att tappert stå emot sådana mörka frestelser, visar en kort inblick i många gudfruktiga mäns liv att dessa frestelser är mycket verkliga och ganska vanliga för människan. I ett sådant tillstånd verkar livet omöjligt, och det hotande mörker som har lagt sig över hjärtat ser inget ljus i slutet av tunneln. Varför är min smärta ständig och mitt sår obotligt, så att det vägrar att läkas? Ska du verkligen vara för mig som en lögnare och som vatten som sviker? –Jeremia 15:18. Detta är uppenbarligen en kraftig överdrift som undslapp den gråtande profetens läppar, men den ger oss en direkt ögonblicksbild av den fruktade smärtan djupt i hans själ.
Vi vill inte, bröder, att ni ska vara ovetande om det trångmål som drabbade oss i Asien: vi pressades över alla mått, långt över vår förmåga, så att vi förtvivlade till och med om livet. Men vi hade dödsdomen inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på Gud som uppväcker de döda –2 Korintierbrevet 1:8-9. Denna själens mörka natt gör ingen skillnad på människor. Den tränger in i livet hos furstar och fattiga, predikanter och botfärdiga, offentliga och privata personer, i predikstolar och kyrkbänkar. Dessa två lärjungar hade i samtalet gått igenom varje möjligt scenario på sin vandring längs Emmausvägen. De hade utan tvekan funnit många fel hos andra och även anledning till personlig ånger. Alla ”tänk om” och ”om bara” hade diskuterats grundligt, men inget kunde ändra utfallet, och deras rastlösa oro dröjde sig kvar.
Vägen från Jerusalem till Emmaus var ungefär sextio furlong eller ungefär sju engelska miles. Och längs denna sorgsna färd slog en Främling följe med det förtvivlade paret under deras D-dag och bad dem berätta om sin sorg. Men han är ingen nyfiken åskådare. Han är den uppståndne Herren som har kommit för att kasta sitt himmelska ljus över vår förmörkade stig. I stället för att plötsligt uppenbara sig, och kanske för vår skull, låter han dem tålmodigt blottlägga den andligt utarmade väg de vandrade på.
Så utvecklar sig samtalet medan avståndsmarkeringarna passeras, och var och en avslöjar våra uppriktiga men felaktiga ansträngningar som leder oss längre bort från fridens stad och in i själens mörka natt…
…Andras okunnighet
Och en av dem, som hette Kleopas, svarade honom: Är du den ende främlingen i Jerusalem som inte vet vad som har hänt där under dessa dagar? –Lukas 24:18. Fråga vilken främling som helst på New Yorks gator varför flaggorna vajade på halv stång tre dagar efter att tornen föll den 11 september, och du skulle få samma klentrogna svar som tillskrivs dessa två. ”Hur kan du vara så okunnig?” Vi har alla en tendens att förundras över människor som inte besitter samma kunskap som vi föreställer oss att vi själva har. Ju yngre mannen är, desto fler svar tror han att hans förstånds skattkammare rymmer.
Detta är inget nytt. Mose …trodde att hans bröder skulle förstå att Gud skulle befria dem genom hans hand; men de förstod inte –Apostlagärningarna 7:25. Som ung man var han fast övertygad om att han hade Guds plan klar för sig, men han misstog sig grundligt om hur stor del av den han faktiskt hade förstått. Om de åtgärder vi tar till inte kan rätta till den givna situationen, är våra svar inte det verkliga svaret. Det innerliga förakt som naturligt uppstår mot dem som ser saken annorlunda är det första tecknet på att vi är på fel väg. Långt senare på livets väg började Mose känna smärtans förtvivlan och stundens mörker. Jag kan inte bära hela detta folk ensam, för det är för tungt för mig. Om du behandlar mig så, döda mig då genast, ber jag dig, om jag har funnit nåd i dina ögon; och låt mig slippa se mitt elände –4 Moseboken 11:14-15. Varför såg Mose inte detta tidigare i livet? Av samma orsak som dessa två brinnande lärjungars …ögon hindrades från att känna igen honom –Lukas 24:16.
…Förnuftet
Och han sade till dem: Vad då? Och de sade till honom: Det som gäller Jesus från Nasaret, som var en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och hela folket –Lukas 24:19. De hade sin egen uppfattning om vem Kristus var, men de såg …genom en spegel, dunkelt… –1 Korintierbrevet 13:12. Deras begränsade kunskap stödde sig starkt på deras eget förstånd, och de sökte efter fel sorts återlösning. För dem var deras återlösare (i dåtid) en profet som inte längre kunde göra vad de ville att han skulle göra. Vi vill alla att Jesus ska lösa våra problem och få oss att må bättre, men Hans syfte är att befria oss från vår förmätenhet och synd.
Jakob hade all anledning att tro att förstfödslorätten och välsignelsen skulle tillfalla honom. I Betel hade Gud lovat att välsigna honom. Jakob räknade med att detta skulle komma i materiell form. Och Jakob gav ett löfte och sade: Om Gud är med mig och bevarar mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, så att jag återvänder i frid till min fars hus, då ska HERREN vara min Gud –1 Moseboken 28:20-21.
Men den största välsignelse han någonsin mottog från Gud kom till honom på en djup, mörk natts vingar. Och Jakob lämnades ensam; och en man brottades med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra honom, rörde han vid hans höftled; och Jakobs höft gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: Släpp mig, för dagen gryr. Och han sade: Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig. Och han sade till honom: Vad heter du? Och han sade: Jakob. Och han sade: Ditt namn ska inte längre vara Jakob, utan Israel; för som en furste har du makt hos Gud och människor, och du har segrat –1 Moseboken 32:24-28.
Jakob hade redan samlat ett överflöd av jordiska ägodelar. Vad mer kunde han önska sig? Det var en mörk natt för Jakob när han upptäckte att han hade ägnat sitt liv åt att jaga ägodelar och stå emot Gud. Nu söker han gudfruktig karaktär och andlig rikedom. Hans seger kom genom kapitulation, och han haltade därifrån som en krympling med en krona. Herren kan inte välsigna en människa fullt ut förrän Han först har besegrat hennes förnuftsförmågor.
…Olycklig lott
Och hur översteprästerna och våra ledare överlämnade honom till att dömas till döden och har korsfäst honom –Lukas 24:20. Gud är specialist på att vända svåra dilemman till monumentala segrar. Ändå ser människan sig omkring och förbannar mörkret runt sig. Trots att en mängd gott kan möta dem, …är morgonen för dem som dödens skugga… –Job 24:17. Att lägga alltför stor vikt vid det onda omkring oss är att håna Guds gudomlighet. Även om vi alla ibland kan ångra saker som vi kunde ha gjort eller sagt annorlunda, måste vi alltid lämna resultaten i Guds händer. Job upplevde lika mycket olycka som någon annan. Så mycket att han öppnade …sin mun och förbannade sin dag. Och Job talade och sade: Må den dag då jag föddes gå under, och den natt då det sades: Ett gossebarn har blivit till. Må den dagen vara mörker; må Gud inte akta på den från höjden, och må inget ljus lysa över den. Må mörker och dödens skugga fläcka den; må ett moln vila över den; må dagens svärta skrämma den. Vad den natten beträffar, må mörkret gripa den… –Job 3:1-6. Men någon gång innan de mörka händelserna rättades till och mörkret skingrades, lyste ljuset in i hans själ, och han lade handen över munnen och tillbad.
…Egen agenda
Men vi hoppades att det var han som skulle återlösa Israel… –Lukas 24:21. Det är helt naturligt att försöka förstå en given situation, och dessa två hade valt rätt ekvation. Deras dårskap låg i deras antagande om hur Kristus skulle utföra detta och vilken sorts återlösning de skulle få. De såg fram emot den dag då deras nation skulle upphöjas över romarna. När vi ovetande söker vår egen trygghet, leder det ofrånkomligen till bitter besvikelse. Naaman tänkte …Han kommer säkert ut till mig och ställer sig här och åkallar HERRENS, sin Guds, namn och för handen över stället och botar den spetälske –2 Kungaboken 5:11.
Abraham hade fått löfte om Kanaans land och bad om en bekräftelse. Han förberedde då det förbundsoffer som Gud föreskrev, men hela dagen gick, och Gud gjorde ingenting med offren. Och när solen höll på att gå ned, föll en djup sömn över Abram; och se, en skräck av stort mörker föll över honom. –1 Moseboken 15:12.
Medan Abraham väntade på att Gud skulle ta emot hans offer fortsatte han att driva bort rovfåglarna. Men när dagen närmade sig sitt slut började han känna sig övergiven av Gud, och den mörka natten började lägga sig över hans själ. Det krävs en midnattsupplevelse för att det ska bli tillräckligt mörkt för att vi ska se stjärnorna och tillräckligt tyst för att höra Hans röst. Men vi hade dödsdomen inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på Gud som uppväcker de döda –2 Korintierbrevet 1:9.
…Otålighet
…Och utöver allt detta är det i dag den tredje dagen sedan detta hände –Lukas 24:21. Många av oss är disciplinerade nog att hålla ut en tid. Det är när vårt hopp dröjer (se Ordspråksboken 13:12) som våra hjärtan blir sjuka och matta. Tre dagar verkade vara en lång tid för dessa två. Men tre dagar, veckor, månader, år eller till och med årtionden står alla till Guds klockas förfogande. Hur länge ska du glömma mig, HERRE? För alltid? Hur länge ska du dölja ditt ansikte för mig? –Psaltaren 13:1.
Josef uthärdade tålmodigt sina bröders och Potifars dåliga behandling, men tiden i fängelsehålan blev lång, och han bad munskänken att låta hämta honom när munskänken återfick sin ställning. Men det gick två hela år (1 Moseboken 41:1) innan farao drömde och Josef slutligen kallades fram. Men det berodde inte så mycket på munskänkens fel som på Guds vilja, som hade kallat Josef att bli …lagd i järn: tills den tid då hans ord kom; HERRENS ord prövade honom –Psaltaren 105:18-19. Det finns ingen effektivare väg att lära oss tålamod än mörkrets fostran, som få heliga är undantagna från.
…Självömkan
Ja, och några kvinnor i vårt sällskap gjorde oss häpna; de var tidigt vid graven. När de inte fann hans kropp, kom de och sade att de också hade sett en syn av änglar som sade att han levde –Lukas 24:22-23. Ingen tycker om att gå miste om något. Faktum är att psykologin har upptäckt en ny störning – FOMO (rädsla för att gå miste om något). Budskapet som kvinnorna förde med sig var goda nyheter och en häpnadsväckande vändning, men det gav de andra ingen glädje, eftersom det inte hade hänt dem. Goda nyheter kan sällan nå fram till en person som är uppslukad av självömkan, och Elia var en sådan. Hans mörka natt kom strax efter en hisnande triumf på berget Karmel över Baals profeter. Men i sina egna inre känslors svärta …bad han om att få dö och sade: Det är nog nu, HERRE, ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder –1 Kungaboken 19:4.
…Känslor av misslyckande
Och några av dem som var med oss gick till graven och fann det precis som kvinnorna hade sagt; men honom såg de inte –Lukas 24:24. Det är lätt att tänka: ”Det fungerade för dem, men det fungerar inte för mig.” Även om resultatlösa ansträngningar kan göra oss modlösa, innebär de inte nödvändigtvis ett misslyckande från vår sida. Johannes Döparen hade troget kallat folket till omvändelse, döpt Kristus och bevittnat den dånande rösten från himlen. Han förkunnade korrekt den kommande Messias och visade sina lärjungar på …Guds lamm, som tar bort världens synd –Johannes 1:29. Denna tjänst gav honom en säker plats i en mörk fängelsecell. Han var väl van vid brist på bekvämlighet och knapp kost, men det var känslorna av fullständig övergivenhet av Gud som förde honom in i mörka tvivel. Och Johannes kallade till sig två av sina lärjungar och sände dem till Jesus för att fråga: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? –Lukas 7:19.
”Hade jag fel?” I mörkret började han uppleva livet på frågetecknets sluttande rygg. John Bunyan beskriver det som misströstans träsk. Det kan te sig som D-dagen för den kristne, men överdriven betoning på våra resultatlösa ansträngningar främjar ingen uppståndelse.
Slutsats
Inte allt andligt mörker går att undvika helt. Inte varje andlig upplevelse är en tid av innerlig välsignelse, och inte heller varje plats erbjuder sådan välsignelse. Det finns tider av förföljelse och prövning som är avsedda att föra de heliga till den själens uppgörelse som bara mörka nätter kan förmedla. Jesus själv frestades på ett liknande sätt som vi, när Hans röst i det genomträngande mörkret under den nionde timmen på korset ljöd …med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabachthani? Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? –Matteus 27:46.
Vägen till Emmaus vittnar om att ett levande trosliv inte ger någon garanti för frånvaro av andlig depression. Det är en berättelse om verkliga människor med verklig tro som upplever verkliga prövningar. Den hjälper oss att förstå att vi inte ens bör hålla alltför hårt fast vid andliga glädjeämnen. Våra tillförsiktfulla visioner för framtiden, både den närmaste och den långsiktiga, måste sänkas ned i ödmjukhetens eld. Den mörka natten är platsen där sådant självbedrägeri dör och en nära kännedom om Gud föds. Den för oss från att älska Gud för de välsignelser Han ger oss till att älska Gud för vår relation med Honom och den gemenskap som följer.
Kleopas reskamrat nämndes aldrig vid namn. Vissa tror att det var hans hustru. Andra hävdar att det var Lukas. Men reskamratens identitet utelämnades, kanske för att vi lättare skulle fylla den tomma platsen med vårt eget namn. Sju engelska miles från Jerusalem stöter vi på den osminkade verkligheten om vem Frälsaren verkligen är och att frälsning är mer än bara en stämpel som markerar att vi tillhör Honom. Fjällen faller från våra ögon, och själens mörka natt ger vika för Guds närvaros klara middagsljus. Då skyndar vi med glädje tillbaka till fridens stad, bara för att bli missförstådda igen. Och de gick och berättade det för de övriga; inte heller dem trodde de –Markus 16:13.
Och därför undrar jag till och med över nyttan av att skriva ned sådana tankar. Det är inte ett möte som kan framställas på beställning och förstås intellektuellt. Det är ett högst personligt möte med Gud, särskilt anpassat till varje individ. Men kanske kan vi, i vår ytliga generation, uppmuntras att sträcka oss ut och omfamna mörkret i stället för att möta det med motstånd fyllt av avsky. Och där, i nattens hotfulla mörker, lära oss att omfamna ljusets Frälsare.
Länge låg min fångna ande,
Hårt bunden i synd och naturens natt.
Din blick spred en livgivande stråle,
Jag vaknade; fängelset flammade av ljus.
Mina bojor föll av. Mitt hjärta var fritt.
Jag reste mig, gick ut och följde Dig.
