Kristna kärlekshälsningar till var och en. Ännu ett år har passerat, och ett nytt ligger framför oss att ta oss igenom. Hur ser vi på det? Bubblar hopp och glädje inom oss, eller verkar framtiden mörk och dyster? Ser vi Guds suveräna hand verka i situationerna och omständigheterna omkring oss, eller verkar världen vara utom kontroll ur vårt perspektiv?
När jag pratar med människor från hela landet verkar det finnas ett gemensamt problem som många brottas med – trötthet. Trötta på restriktioner. Trötta på nedstängningar. Trötta på allt käbbel och alla strider kring covidfrågan. Trötta på …
Det verkar som om många bara ”inte vill tänka på det”. Varför? Jag är verkligen inte säker på alla skälen, men jag är säker på att var och en har ett. Låt oss komma ihåg att Gud vill att vi ska …vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor – Matteusevangeliet 10:16.
Här i Amerikas förenta stater har kristna haft över 60 år (sedan andra världskriget) av relativ fred och ro. För det mesta har vi fått vara i fred och uppfostra våra familjer och tillbe våra fäders Gud efter vårt samvete. Vi har åtnjutit åtskillnaden mellan kyrka och stat, som infördes när vårt land grundades. Vi har kunnat arbeta med våra händer och försörja oss. Många av oss har levt i överflöd.
Kanske levde vi i en konstgjord bubbla. Kanske har vi invaggats i en falsk trygghetskänsla. Hur ser verkligheten ut för våra motsvarigheter i länder runt om i världen, när de lever som sanna kristna i sin omvärld? Visst har vi kunnat använda vårt välstånd och vår rörelsefrihet till att göra mycket gott för resten av världen, där människor har fått utstå stora svårigheter för att de följer Kristus. Men till vilket pris? Vad har våra barn fått lära sig?
Ibland hör vi talas om första generationens kristna som är ”brinnande” för sin Herre. Ibland så brinnande att kristna i andra och tredje generationen kanske tycker att första generationens kristna är lite väl ivriga i sina försök att evangelisera människorna omkring sig.
Hur blir det med nästa generation? De lär sig av någon – om Gud, sig själva och livet. Vad lär de sig? Och av vem? Vi måste göra en bedömning för att försäkra oss om att våra barn lär sig livets läxor på ett sätt som gör dem redo att möta verkligheten i det som ska komma.
När han satt på Olivberget kom lärjungarna fram till honom i enrum och frågade: ”Säg oss, när ska detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och tidsålderns slut?” Jesus svarade dem: ”Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus, och de ska bedra många.” – Matteusevangeliet 24:3–5.
Kom ihåg att det är Jesus själv som talar till sina efterföljare om världens slut. Hans allra första oro är att vi INTE ska bli bedragna. Han säger att bedrägeri kommer att vara den stora frågan kring tidens slut. Han säger att många ska komma och hävda att de är Kristus [eller hans direkta talesperson] för att få människor att lyssna, allt i syfte att bedra den som lyssnar och vinna anhängare.
Om vi inte redan har gjort det, måste vi verkligen lära våra barn vissa saker, både genom ord och handling. Att vi ska vara främlingar och pilgrimer när vi vandrar genom detta liv. Att Gud blir vår fiende om vi är vänner med den här världen. Och att Jesu rike inte är av den här världen; därför måste hans barn lära sig att leva som ambassadörer i ett främmande land. Våra barn behöver veta att ALLA som lever gudfruktigt i Kristus Jesus KOMMER att bli förföljda.
Många av de läror som har förmedlats i våra kyrkor och i verksamheter knutna till kyrkorna har allvarligt hämmat kyrkans nästa generation. Vi har fått lära oss att vi kan ha ”kraften från hans uppståndelse” utan att behöva vara delaktiga i ”gemenskapen i hans lidanden”. En lidande Kristus med lidande efterföljare har kastats åt sidan till förmån för att följa en Jesus som inte låter något ont hända oss. Samtidigt som man lägger stor vikt vid Jesus som led och dog för oss, undervisar man mycket lite, eller INTE ALLS, om behovet av att ”ta sitt kors på sig varje dag” och följa honom.
Psykisk hälsa och känslomässig stabilitet
För några år sedan kom jag över berättelsen om en soldat som efter en tjänstgöringsperiod i Irak kämpade med att hantera posttraumatiskt stressyndrom. Visst tror jag att posttraumatiskt stressyndrom är verkligt och att svårigheterna är verkliga, men när jag läste den här mannens berättelse blev jag alltmer frustrerad över bristen på svar till en ung man som kämpade svårt. En del av hans djupaste svårigheter kom från återblickar till minnen av när han själv hade dödat flera av fienden. Oavsett hur många rådgivningssamtal han gick på kunde han inte finna inre frid och ro. Hans sinne var oroligt. Han hade svårt att sova. Han hade problem med att komma överens med andra.
Jag tänkte: ”Om ändå någon kunde finnas vid den här unge mannens sida och dela Jesu Kristi evangelium med honom. Om han ändå kunde få se sanningen i Guds ord: att ta en annan människas liv är synd i Guds ögon (även om det är fienden), och att Gud inte låter honom få frid i sitt hjärta förrän den saken har blivit uppklarad. Och det verkligt glädjande är att OM han kom till Gud på Bibelns villkor och omvände sig från sin synd, då skulle han kunna börja vandra med Gud, och Gud skulle kunna börja ge frid åt hans oroliga själ.”
Under de senaste åren har det förekommit flera masskjutningar här i USA. Varje gång håller offentliga tjänstemän presskonferenser och delar sina tankar i ett försök att försöka förstå ännu en till synes oförklarlig tragisk händelse. Vanligtvis dröjer det inte länge förrän någon talar om psykisk hälsa och behovet av att öka samhällets insatser för att tillhandahålla skyddsnät, undersökningar och bättre och fler behandlingar för att hejda detta meningslösa våld.
För flera veckor sedan inträffade en fruktansvärd, tragisk händelse i en annan delstat än den där jag bor. I en av de stora städerna knuffade en man ner en kvinna från perrongen och ut framför ett mötande tunnelbanetåg. Hon överlevde inte. Efter en sådan fruktansvärd händelse gjorde offentliga tjänstemän uttalanden till allmänheten i ett försök att dämpa den oro som kunde uppstå. De drog slutsatsen att mannen måste ha varit känslomässigt störd och att de skulle öka sina insatser för att försöka tillhandahålla ett skyddsnät för människor med psykiska problem, så att sådant inte skulle hända igen.
Visst verkar det rimligt när vi ser på frågan genom världens ögon. Men är detta hela saken? Har vi som kristna blivit så vana vid världens sätt att vi glömmer hur långt den har avlägsnat sig från sanningen i Guds ord?
Låt oss inte peka finger åt världen och de folkvalda offentliga tjänstemännen. Är vi som kyrka bättre? Hur väl känner vi vår Bibel? Hur väl känner vi vår Frälsare? När någon kommer till oss och söker frid och ro inom sig, vet vi då hur vi ska föra dem till Skrifterna och leda dem till Jesus, som sedan kan visa dem vägen till Fadern?
Varför säger jag allt detta? Om vi fortsätter att ge kyrkans nästa generation konstgjorda svar och tillfälliga lösningar på livets problem, kommer de INTE att vara redo att …hålla ut till slutet… – Matteusevangeliet 24:13.
Han sade till alla: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska rädda det.” – Lukasevangeliet 9:23–24.
