Och vi vet att allt samverkar till det bästa för
dem som älskar Gud, dem som är kallade enligt
hans syfte – Romarbrevet 8:28.
”Jag har tänkt att vi skulle kunna åka på en resa nästa vecka, när skolan är ledig”, sa Arthur, hängde upp sin hatt på kroken i grovköket och vände sig mot sin hustru. ”Vad tycker du om den idén?”
Myrtle, som hade varit upptagen med att laga kvällsmat i köket, tittade upp med ett leende. ”Det vore jättebra. Jag har tänkt i liknande banor. Jag är säker på att barnen också skulle tycka om en semester.”
”Varför planerar vi inte att besöka församlingen i Bethel Fellowship nästa söndag då?” fortsatte Arthur. ”Skulle det passa dig?”
”Ja, det tror jag”, svarade Myrtle. ”Det känns som om det var ett tag sedan vi besökte en annan församling. När hade du tänkt att vi skulle åka?”
”Jag har inte gjort några bestämda planer än”, svarade Arthur, ”men jag tänkte åka på torsdag och komma hem på måndag.”
”Det låter bra för mig”, svarade Myrtle.
”Okej”, sa Arthur. ”Jag ska se till att skicka ett brev till broder Oscar Peight och meddela dem att vi kommer.”
Nästa torsdag var familjen Coblentz på väg till Pennsylvania.
Många mil passerade utan missöden medan familjen reste norrut. De närmade sig sitt mål när Arthur plötsligt blev sjuk. Han körde deras skåpbil åt sidan så att han kunde kräkas. Familjen väntade tålmodigt och undrade vad de skulle göra härnäst.
”Tycker du att vi ska fortsätta?” frågade Myrtle. Det skulle ta ytterligare en timme innan de nådde broder Oscars hem.
”Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta”, svarade Arthur svagt. ”Jag känner mig väldigt yr nu. Du kanske borde ta över körningen”, sa han till Myrtle.
Snart hade de bytt plats vid ratten. Med besvikna hjärtan vände familjen om och styrde hemåt. Det var svårt för hela familjen, särskilt för barnen. De hade sett fram emot den här resan hela veckan, och nu hade planerna gått om intet.
När de kom hem stannade Myrtle vid brevlådan för att hämta posten. Hon räckte posten till Arthur och körde sedan in på deras uppfart.
”Men … vad är det här?” stammade Arthur när han fick syn på ett välbekant kuvert. Han slet upp kuvertet och kunde inte tro sina ögon. ”Brevet jag skickade till broder Oscar Peight!” Varför hade det kommit tillbaka? Hjärtat sjönk när han vände på kuvertet. ”Av alla saker glömde jag att sätta ett frimärke på kuvertet!” utbrast han. ”Så dumt av mig!”
Den kvällen pratade familjen åter vid middagsbordet om hur dumt det verkade att ha glömt att sätta ett frimärke i hörnet på kuvertet. ”Men ändå”, förundrades Arthur, ”hade Gud planerat allt det här. Om brevet hade nått fram till broder Oscar, skulle hans familj ha förberett sig för vårt besök. Men på det här sättet visste de inte ens att vi skulle komma på besök.”
”Allt samverkar verkligen till det bästa för dem som älskar Gud”, svarade Myrtle.
