Jag är fjorton, snart femton. Jag har varit med om väldigt mycket för en femtonåring. Låt mig börja från början. Jag föddes den 29 december 1988 i Omaha i Nebraska, av mina MYCKET unga föräldrar, Ron och Shelley. Pappa drack – mycket – och tuggade tobak. Han arbetade jämt och var sällan hemma när min storasyster Amanda och jag var vakna, så pappa var som en mytisk varelse som mamma berättade om för oss.
Ju äldre jag blev, desto mer medveten blev jag om pappa. Han var min Stålmannen – i mina unga ögon kunde pappa göra vad som helst. Han var perfekt. Om han blev arg var det mitt fel. När jag blev ännu äldre insåg jag sedan att han faktiskt inte var perfekt. Nästan varje gång han kom hem var han arg, och jag hade inte varit där och gjort honom arg; och han luktade konstigt. Då visste jag inte att det var alkohol jag kände lukten av, jag visste bara att det inte var normalt. Min ”Stålmannen” höll på att förvandlas till ett monster. Mamma skickade oss till vårt rum när han körde upp på kvällen, så att hon kunde avgöra om det skulle gå bra den kvällen eller inte. Jag minns hur jag kurade ihop mig i sängen med mina småsyskon, gömde mig under täcket med lamporna släckta och lyssnade på hur pappa skrek och svor åt mamma under en dålig kväll.
Vi hade fina familjestunder med pappa när han inte var full. Jag håller de minnena kära: hur jag sprang fram till honom för att bli upplyft så att jag kunde nudda taket från hans axlar, hur han snurrade runt mig genom att hålla i mina händer, hur jag satt i hans knä medan han läste för oss, hur vi lekte kull på bakgården och hur vi åt brända varmkorvar tillsammans ute på verandan. Men de flesta kvällar låg vi ändå oroligt och väntade under täcket.
Vi flyttade från Omaha när jag var sju, Amanda var åtta, vår bror Ronnie var sex och systrarna Holly och Rebecca var fyra respektive tre. Pappa arbetade fortfarande i Omaha, och drickandet blev värre. Under en timmes bilfärd kunde han dricka ur ett sexpack på vägen hem. Vår relation fortsatte att försämras i takt med drickandet. Nu visste jag att det var fel att dricka. I ögonvrån hade jag lagt märke till att pappa drack något ur en flaska i lastbilen när jag åkte med honom. En gång frågade jag varför han hade öl i flaket. Han svarade inte på frågan, men fick mig att lova att inte berätta det för mamma. Även om jag är säker på att hon redan visste det, vred Satan till mitt unga sinne så att jag trodde att jag bar på en stor, fruktansvärd hemlighet som jag aldrig någonsin fick yppa. Av rädsla undvek jag att prata med mamma.
Som ytterligare en källa till stress i familjen kände jag en stark rivalitet med Ronnie. Jag tyckte att han hotade mig när det gällde pappas uppmärksamhet och beröm. Därför såg jag till att han råkade illa ut så tyst och så ofta jag kunde. När jag var tio eller elva hade vi ett sorgligt kärlek-och-hat-förhållande: ena dagen kunde vi leka tillsammans och ha jätteroligt, nästa dag rök vi ständigt ihop som rabiata hundar.
Vid ungefär elva års ålder började jag kämpa med självmordstankar. Ärligt talat skrämde de mig. Jag hade aldrig känt så förut. Jag har alltid haft en stark vilja att leva, och plötsligt tänkte jag på att ta livet av mig. Jag förstod inte vad som hände med mig.
Ungefär vid samma tid upptäckte mamma på något sätt Charity-kassetterna. Hon började lyssna på dem nästan hela tiden. Jag avskydde serien Godly Home. Mamma började aga oss, medan hon tidigare bara hade skrikit eller något liknande. Hon slutade gräla med pappa hela tiden, vilket bara gjorde honom argare. Han lyssnade på en enda kassett, och sedan lyssnade han inte på någon mer på mycket länge. Mamma började täcka sitt huvud. Mamma och pappa bestämde att vi inte skulle ha byxor längre. (Pappa upprätthöll en kristen fasad utåt, eftersom det var bra för honom. Han arbetade på en ”kristen” kvarnverkstad.) Det vände upp och ner på mitt liv. Jag var övertygad om att den där broder Denny Kenaston var rena ondskan, min värsta fiende och definitivt inte min ”broder”. ”Han” gjorde mitt liv fullkomligt eländigt. Jag hade alltid varit alltför beroende av jämnårigas bekräftelse och velat bli accepterad i de ”coola” kretsarna. Ingen i de kretsarna ville umgås med en knäppis, så jag blev tidigt en cynisk, bitter och stolt utstött. Jag drömde om hur jag skulle visa världen vem jag egentligen var när jag blev stor; jag skulle bli rockstjärna, filmstjärna eller CIA-agent. Och sedan, senare samma år: ”Ni flickor ska börja bära en huvudduk som er mamma.”
Jag var så arg på den där Denny Kenaston i Pennsylvania! Men när pappa frågade om vi hade några invändningar sa jag nej. Jag hade redan för flera år sedan lärt mig att invändningar bara gjorde allting värre, så jag teg och gjorde uppror i mitt hjärta. Jag började uttrycka mig genom mina kläder. Vi fick ha kjolar, så jag bar de kortaste och mest figurnära kjolar och tröjor jag kunde komma undan med. Jag fick ”den vita grejen” att se ut som ett rent modeuttryck – flera flickor sa att de gillade min ”hatt”. Jag tror att det var då jag slutade försöka få pappa att älska mig lika mycket som han verkade älska Ronnie, men jag fortsatte att vara på kant med dem båda.
På biblioteket i Council Bluffs fanns en självbetjäningsdisk för utlån, och jag använde den för att låna många böcker som mina föräldrar definitivt inte skulle ha godkänt. Men jag hade min egen lista, och lämnade aldrig tillbaka någon bok för sent, så mamma behövde aldrig titta på listan. Jag läste spökhistorier, tonårsromaner om kärlek, deckare och så vidare, och dessutom massor av dem. Jag smög till mig några av pappas förbjudna krigsromaner och även J. R. Tolkiens serie ”Sagan om ringen” (ren häxkonst, förresten!). Det här bedrägeriet fördjupade bara klyftan mellan mina föräldrar och mig och förstörde mitt samvete. Jag brydde mig inte om vad jag läste, så länge ingen fick veta. Jag borde ha brytt mig – mitt liv låg vidöppet för demonisk verksamhet.
Jag växte upp med ”kristen” musik: Michael W. Smith, Ray Boltz, Sandi Patti, Point of Grace, Sierra och så vidare. Jag lyssnade på radio nästan oavbrutet – det var det enda sättet att fly från verkligheten i mitt liv och slippa tänka. Jag kunde sjunga med i min favoritlåt och bara vara glad, och all stress försvann. När jag vaknade satte jag på den – en ”kristen” radiostation, förstås – och när jag gick och lade mig stängde jag av den.
Jag var rädd för tystnaden, särskilt på nätterna. Hela mitt liv har jag plågats av fruktansvärda mardrömmar. Jag har alltid varit rädd för mörkret. I ögonvrån såg jag mörka, formlösa fläckar på väggarna, som piskade iväg och försvann när jag tittade rakt på dem. Jag greps ständigt av en känsla av ondska, dysterhet och rädsla.
Jag var en mästare på att dölja vad jag kände. Ingen kunde någonsin se om jag var ledsen, ifall jag inte ville att de skulle märka det. Jag ville inte att någon skulle få reda på hur hemskt mitt liv var. Jag trodde att mina vänner skulle överge mig om de visste att min pappa var alkoholist, att han faktiskt hade lämnat mamma en gång för en annan kvinna, och att han var predikanten i vår lilla hemförsamling! Det räckte att jag inte hade ”vanliga” kläder. De hade lyckats se förbi det och vi stod varandra ganska nära, men allt det andra i mitt liv? Jag var livrädd för att berätta om det för dem.
Så jag höll allt inom mig och tryckte in korken så hårt det gick. Jag blev lättirriterad i magen och började lätt gråta eller blev arg. För det mesta kröp jag bara in i mitt tjocka, trygga skal och kom inte ut förrän jag var ensam eller tillsammans med mina tjejkompisar. Men i kyrkan hade jag de rätta kläderna, bar huvudduken, sa ”ja, herrn” och lydde, sa inte emot, gick till kyrkan varenda söndag om jag inte var sjuk, log och sa ”Åh, jag mår jättebra!” om någon frågade hur jag mådde. Jag hade bra betyg, fick lätt vänner och allt sådant. Och alla jag kände blev fullständigt lurade. De trodde att jag var en fullkomligt lycklig trettonårig flicka med ett fantastiskt liv. Eller så hade jag kanske bara lurat mig själv att tro att de var lurade; jag vet inte.
Sedan började pappa försöka vara min vän och mamma försökte bli en av mina tjejkompisar. Amanda blev riktigt konstig mot mig – hon började predika för mig varje gång jag klagade över mitt liv, Ronnie började gråta fast han tidigare bara hade slagits tillbaka, och allt detta fick mig att känna mig som en riktigt elak människa. Pappa sa att det berodde på att han hade blivit ”frälst”. Han hade slutat dricka. Jag visste det, men trodde inte att det skulle hålla särskilt länge. Jag trodde inte ett enda ord av det han kallade sitt ”vittnesbörd”: att Gud hade tagit bort själva lusten att dricka och gett honom kärlek till sin familj. Jag älskade honom fortfarande, men kunde bara inte lita på honom. Jag trodde honom inte – inte alls. Han hade ”slutat” förut, och mindre än en vecka efter löftet var han igång igen, värre än tidigare.
Broder Denny blev ett ännu större hot mot livet som jag kände det – pappa hade lyssnat på en kassett (hör och häpna) om familjeandakter. Pappa började hålla andakter på kvällarna – ren tortyr för mig. Vanligtvis zonade jag bara ut medan jag såg fascinerad ut, men om någon hade frågat mig vad andakten handlade om kvällen innan hade jag sagt något i stil med ”Ehm...”. Jag kunde knappt vänta på att det skulle bli läggdags så att han skulle hålla tyst. Sedan, just det senaste året, blev saker värre i mitt liv. Mamma hade länge försökt få mig att ändra klädstil och hade sytt flera kappklänningar av Amish-typ åt mig. Och jag bar dem – ute i trädgården.
Det är lite suddigt i minnet, men en morgon blev jag arg på mamma. Hon ville prata med mig efter att jag hade skrikit åt henne och sagt vad jag tyckte, men jag sa nej. Jag tog trappstegen två i taget upp till mitt rum och smällde igen dörren bakom mig. Jag satte på en kassett med volymen uppskruvad till max, kastade mig i sängen och kokade av ilska.
Jag låg där och lyssnade halvhjärtat på kassetten, arg och full av självömkan, och bestämde mig för att jag inte kunde och inte tänkte stå ut längre. Jag skulle ge mig av. Så jag hoppade ur sängen och klädde mig snabbt, borstade håret bakåt i en hästsvans och slängde huvudduken på golvet. Jag skruvade upp stereon ännu mer, öppnade dörren och smög ut. Försiktigt öppnade jag ett fönster som saknade myggnät och kröp ut på verandataket. Jag lämnade fönstret och sprang runt husknuten. Jag hasade mig fram till takkanten och tittade yr neråt. Jag tog ett djupt andetag och hoppade. Knäna vek sig och slog i hakan, och glasögonen föll av, men jag kände ingenting. Jag rusade till vedhögen i hopp om att ingen skulle titta ut genom vardagsrumsfönstret och se mig, och fortsatte sedan bakom ladan och ut på ett majsfält.
Jag sprang gråtande, skräckslagen över vad jag höll på med och ville gå tillbaka, men tycktes oförmögen att göra det. En kraft starkare än min egen drev mig framåt, medan tanken dunkade i huvudet och kom ut i en febrig röra med min egen röst, om och om igen: ”Du måste gå, du måste komma härifrån, spring, spring, spring!” Jag sprang så tills jag kom fram till en grusväg ungefär en kvarts mile från vår infart. Jag klättrade över stängslet och hoppade ner, gled lite i leran och började gå.
Jag gick en halvtimme längs grusvägen, lite lugnare och mer samlad – men ändå inte i kontroll. Jag dök ner i diket varje gång jag hörde ett fordon närma sig. En gång hörde jag någon ropa mitt namn, men jag fortsatte envist framåt.
Efter ett tag kom jag fram till landsvägen. Jag bestämde mig för att gå mot Oakland i stället för tillbaka till Omaha, eftersom jag visste att pappa skulle vara på väg hem om mamma hade ringt honom på jobbet – vilket jag var säker på att hon hade gjort. Jag gick ungefär två timmar längs den landsvägen. En gång tänkte jag ringa hem och säga åt dem att inte ens våga leta efter mig, eftersom jag inte ville komma hem, men jag var för rädd för att stanna vid en främlings hus och låna telefonen. Och när pappa och Ronnie hittade mig ville jag faktiskt gå hem.
Det var på våren. I mitten av juli var jag mer än redo att ge mig av igen. Efter att jag hade rymt en gång tog mamma och pappa ifrån mig nästan alla mina privilegier: telefonen, utom när någon ringde mig, och då bara i fem minuter; datortid; tid ensam med mina vänner; tid på mitt rum; och pappa tog min stereo i beslag. Jag var så arg, inte bara på mig själv för att jag hade sagt att jag ville komma hem, utan också på mina föräldrar för att de tog mitt ”liv” ifrån mig. I ren trots bestämde jag mig för att om kristen musik inte dög åt dem skulle jag lyssna på den andra sortens musik. Så jag använde min radio-väckarklocka och ställde in den på sekulär rock, punk, pop och rap. I mitt desillusionerade sinne var det rätt åt dem. Jag ville bara bevisa att vi bodde i Amerika och att jag kunde göra vad jag ville.
En dag grälade mamma och jag rejält om vad jag hade på mig. Kjolen var väldigt världslig – jag hade kunnat gå in på ett köpcentrum eller en vanlig skola och sett ut som om jag hörde hemma där. Det var precis den looken jag ville ha och precis den mamma och pappa inte ville att jag skulle ha – vilket var anledningen till att jag ville ha den. När pappa kom hem berättade mamma det för honom. Han satte mig ner och sa att jag skulle ta en stor svart sopsäck, lägga alla mina separata klädesplagg i den och sedan bära ut den till lastbilen för att göra mig av med dem. Jag var nära att börja gråta, men spände genast käkarna och marscherade efter säcken. Jag gick uppför trappan, ryckte upp den översta byrålådan och började dra ut alla tröjor, polotröjor, T-shirts och skjortor med knappar och kasta dem på golvet utan att bry mig om något. Jag tryckte ner dem i säcken, bar ner den till lastbilen, gick in igen, hämtade en säck till och gjorde samma sak med de andra lådorna och sedan garderoben. När jag till slut gick och lade mig den kvällen insåg jag att något saknades i mitt rum. Det tog bara en sekund att förstå vad det var – pappa hade tagit alla mina CD-skivor och kassetter, någonstans mellan tjugofem och trettio stycken, och min väckarklocka. Jag frågade högt var min musik var. Pappa sa helt lugnt att han hade tagit den. Jag misstänkte genast att det var ännu en av broder Dennys kassetter som låg bakom. Så det var pappas och Dennys fel att det enda jag hade att lyssna på var de hemska kassetterna med församlingssång. Jag avskydde dem av hela mitt hjärta.
Jag höll allvarligt på att planera att rymma igen. Mardrömmarna väckte mig regelbundet på nätterna, och jag bestämde mig för att ha ett par leggings och en polotröja redo, så att jag, om mamma och pappa sov och det fortfarande var tillräckligt tidigt på natten för att få ett rejält försprång, bara kunde smita ut, byta om och försvinna. Ett större Huvud hade en bättre plan.
I oktober fick Amanda ett antagningsbrev till Ephrata Bible School. Min reaktion var: ”Åh, toppen. Bibelskola. Nu blir hennes predikningar vid läggdags ännu mer innehållsrika.” Jag ville ABSOLUT inte åka. Inte nog med att det var i PENNSYLVANIA, det var också en trettio timmar lång bilresa, och vi skulle ta med två andra ungdomar – båda pojkar. Det var bibelskola, och dessutom förväntade sig pappa att jag skulle sitta med på de flesta predikningarna. Jag såg det som ett fruktansvärt slöseri med en vecka. Dessutom hade jag hört historier om den här bibelskolan och vad som hände med folk som åkte dit. Jag ville inte bli ”frälst”. Jag mådde alldeles utmärkt. Jag ville inte förändras. Så under hela månaden försökte jag slingra mig ur det. Mina vänner erbjöd sig att låta mig bo hos dem. Pappa övervägde bara ett erbjudande – två systrar hade frågat om jag kunde bo hos deras familj. De var i min ålder, och pappa kände dem och deras föräldrar ganska väl – vi visste båda att det var en god, kristen familj. Jag trodde att jag kanske skulle slippa undan, men deras far bestämde att det vore bättre för mig att tillbringa tiden med min familj. Jag höll nästan på att börja gråta.
Så jag hade inget val.
Jag bestämde mig för att vara en riktig glädjedödare. Jag skulle sura och gnälla under hela bilresan och se hur pappa tog det. Jag skulle avsky värdfamiljen, jag skulle INTE skaffa några vänner på bibelskolan, jag skulle inte anteckna – bara klottra i anteckningsboken och zonera ut – och jag skulle INTE lyssna på budskapen alls.
Jag höll lätt mitt löfte nummer ett. Hur svårt kan det vara att ha tråkigt under trettio timmar i en bil? Jag satte bara på mig hörlurarna och ignorerade alla så gott jag kunde. Löfte nummer två åkte snabbt ut genom fönstret. Värdfamiljen hade en bedårande bebis och två döttrar i ungefär min ålder som följde efter mig överallt. Men jag bestämde att värdfamiljen inte spelade någon roll. Jag skulle ändå inte skaffa några vänner, anteckna eller lyssna uppmärksamt. Så på måndagskvällen sa pappa att vi alla måste gå på mötet. När vi kom dit släpade Amanda runt mig och presenterade mig för alla de här flickorna som jag aldrig någonsin hade sett förut. De var alla riktigt trevliga, och jag tyckte genast om dem. Men jag lovade mig själv att inte skaffa fler vänner, anteckna eller lyssna på predikan. Jag skaffade inga fler vänner och antecknade inte, men det där sista?
David Cooper talade. Han är en mycket passionerad, målande och uttrycksfull talare. Hans budskap hette ”Att se den levande Guden”. Hans kärlek till och passion för Gud strålade genom orden. En av de första sakerna han sa fångade mitt hjärta och väckte mitt förhärdade samvete.
”Jag vill tacka alla er besökare, tack för att ni kom. Tack för att ni bryr er så mycket om Gud att ni har kommit hit och tillbringar en vecka med att söka Gud.” Jag kände mig som den uslaste masken på jorden. ”Några av er kämpar med världen och köttet. Min bön för er är att Gud ska ge er seger över världen och köttet. Några av er är bundna av djävulen” – jag grep desperat tag i min upproriska ande och tänkte för mig själv: några av oss är båda delarna – ”och min bön för er är att ni ska bli befriade i Jesu namn. Några av er är otroende” – och några av oss är alla tre – ”och orena, precis som det står i Första Korinthierbrevet – och jag ber att Guds barmhärtighet ska vara med er i kväll; jag ber att den levande Gudens barmhärtighet ska vila över er i kväll. Om ni här är otroende och orena, må Gud visa er barmhärtighet.” Jag blev för ett ögonblick helt ställd, men viftade bort det när han fortsatte tala. ”Och så finns det några av er som trotsar” – och några av oss är alla fyra – ”några av er trotsar faktiskt den levande Guden. Och min bön för er är att Gud ska öppna era ögon och era öron, så att ni blir visa och kysser Sonen.”
Jag blev chockad, fullständigt skakad. Hur kunde han? Varför skulle han känna så mycket för någon som hade vänt Gud ryggen, gjort sitt val och bränt broarna bakom sig? Jag mjuknade en aning. Jag kunde inte låta bli – jag sög i mig varje ord han sa som törstig jord. Trots allt höll mitt sårade hjärta på att glida ut ur det skyddande skal jag hade skapat.
Mot slutet av budskapet talade han om samvetet som en kakform. Han sa att vi är som den som diskar formen. En duktig flicka skrubbar tills hon tycker att den är ren och håller sedan upp den för sin mammas granskning; om mamma tycker att den behöver skrubbas mer gör hon gärna det. Sedan sa han att en dålig flicka skrubbar lite tills hon tycker att det får duga och sedan trycker in formen längst in i skåpet i hopp om att ingen ska be att få se hennes arbete. Jag önskade verkligen att han hade valt en pojke som exempel.
”Är du rädd i kväll för att hålla upp ditt liv på det sättet? Kan du öppna ditt hjärta för Gud just nu? När din form står i skåpet vet du om det. Håller du upp ditt hjärta mot ljuset, inför den allseende Gudens ögon? Kan du ärligt säga till Gud: ’Herre, finns det något i mitt liv som jag säger nej till, något jag döljer för dig?’ Om det finns, så vet du det.”
Jag blev träffad i mitt hårda, upproriska hjärta. Mitt brända, förkolnade samvete kom fram i ljuset den kvällen. Jag visste att jag inte ens hade försökt skrubba; jag hade inte ens torkat av formen halvhjärtat. Jag var rädd och desperat, men höll ändå tillbaka. Vad jag hoppades att det inte skulle bli någon inbjudan att komma fram! Jag visste att jag kunde hålla ut längre än till måndagskvällen, efter allt! Alla de här tankarna virvlade runt i mitt huvud när han sa: ”Finns det någon här i rummet som skäms för att göra upp med Gud? Skäms du för att göra upp med Gud? När du tänker på att komma fram hit och bekänna att du är en själ i behov av hjälp, får det dig att skämmas? Med tanke på vem Gud är, med tanke på den levande Guden, som längtar efter dig och vill göra dig ren, ska du inte skämmas.”
”Jag älskar er alla. Jag ber att Gud ska öppna era hjärtan; öppna era hjärtan för allt.” Jag önskade av hela min varelse att David Cooper skulle sluta be! Jag ville inte gå fram och erkänna mig besegrad. Jag var för stolt, för envis. Jag klarade mig igenom tre verser av ”Milt och ömt Jesus kallar”.
”Kan du höra en innerlig, öm kallelse?” Höra den? Jag kunde känna den! Hjärtat slog dubbelt så fort som vanligt, och det kändes nere i magen. Jag mådde verkligen illa; det kändes som om hela min själ var sjuk. ”Om du sitter kvar på din plats – och jag vet att några av er gör det – och säger: ’Jag kan bara inte göra det’, får jag då lägga till Jesu Kristi vädjan: vänta inte, snälla.”
Jag satt kvar, som fastklistrad. Jag kunde bara inte göra det. Vi sjöng den sista versen. Han bad dem som hade svarat på bönen att gå till bönerummen och gav en sista inbjudan. ”Om du sitter kvar på din plats och vet att du behöver göra upp med Gud, uppmuntrar jag dig att resa dig, gå till rummen där bak och söka hjälp. Den här veckan kommer att bli ännu mer välsignad för dig om du gör det.” Han väntade en stund och började sedan säga ”Gud välsigne er, själavårdare”, men hejdade sig. Lyssnar man noga på inspelningen hör man prasslande ljud. En ung flicka hade rest sig och var på väg fram mot talarstolen.
Jag bröt mig inte fri från mina bojor den kvällen. Vi kom ut från bönerummen, och någon fick sång till sin ära. Jag kände mig som en främling i ett främmande land. Jag ville så gärna ha den glädjen! Smärtan var outhärdlig. Vi gick tillbaka till vårt tillfälliga hem den kvällen, och jag kröp ner under täcket och ropade till Gud att visa sig för mig. Gud ske lov, det gjorde han! Nästa eftermiddag sökte jag upp mina själavårdare, och vi bad tillsammans igenom det. Jag ångrade mig och tog avstånd från det jag hade gjort, förlät och blev förlåten. Halleluja! Mitt hjärta är fortfarande överfullt.
Resten av den veckan var helt otrolig. Jag lärde mig så mycket! Jag kände mig som den svamp Paul Hershberger använde som exempel den veckan, helt nedsänkt i något fullständigt främmande för mig och sög åt mig allt (jag antecknade). Jag var så torr att jag inte tror att något rann av, även om jag fortfarande smälter allt. Ungdomarnas vittnesbörd välsignade mig verkligen, särskilt berättelsen om en ung man som hette Titus Kauffman. Han berättade att han hade gått på bibelskola året innan och blivit omvänd. Han hade varit bunden av alla sorters musik, precis som jag. Bibelskolan tog slut och han åkte hem. Han sa att han gick upp på sitt rum, hämtade all sin musik och kastade bort den, och slog sönder sin stereo. Han visste att om han hade en radio på rummet skulle han till slut ge efter och falla tillbaka i den synden. Jag visste att jag hade en del musik – sådant jag hade gömt för pappa – som absolut måste gå samma väg som Titus Kauffmans.
När vi kom hem var pojkarnas föräldrar där, de som hade åkt med oss, liksom en vän till mig som inte var frälst och hennes gudfruktiga föräldrar från kyrkan. Jag gick upp på mitt rum och hämtade musiken ur garderoben, men på vägen ut fångade min stora bokhylla mina nyklarnade ögon. Där stod alla slags avskyvärda böcker – jag tror att pappa hade varit rädd för att konfrontera mig angående böckerna. Men just då visste jag att de var precis lika illa som rockmusiken. Så jag ställde ner CD-skivorna och kassetterna, gick ut på verandan och hämtade en låda. Det behövdes två – två rejäla lådor för att få plats med allting – och jag gick faktiskt tillbaka till garderoben och bar ut några kläder som jag också hade gömt. Den kvällen sjöng vi härligt tillsammans runt en stor lägereld.
Varje dag blir jag mer välsignad av den förändring Gud har åstadkommit i mig. Han har vänt mitt hjärta hemåt. Pappa och jag kan prata med varandra (vi tycker om att prata med varandra), och jag gråter inte, skriker inte och ignorerar honom inte helt. Jag och min bror har försonats. Vi kan säga till varandra: ”Jag älskar dig.” För bara en liten tid sedan satt vi uppe en extra timme och pratade tillsammans! Amanda och jag kan prata om livets viktigare saker. Gud har gett mig kärlek till sitt ord, och han lär mig att be. Jag vill inte längre bli accepterad i de där kretsarna av ungdomar som inte känner Gud, utan längtar efter sanna vänner, systrar och bröder i Kristus. Av Guds nåd ska jag bli en som tar hand om hemmet! Mamma har lärt mig att sy, och jag tycker mycket om det. Jag känner stor glädje när jag sjunger med på kassetterna med församlingssång. Jag har bara haft en enda mardröm sedan den veckan, och det var för att jag hade låtit en bok förmörka min himmel. Jag ångrade det, brände boken och har sedan dess sovit tryggt i Jesu armar!
Medan jag har skrivit detta har min bön varit att om någon som läser det inte har funnit frid och känner att det inte finns något hopp för honom eller henne, så ska den personen få hopp genom min egen till synes hopplösa situation. Jag ber att vägen ska bli tydlig för grumlade ögon. Den enda vägen till frid är att dö bort från synden och sig själv och leva endast i Kristus Jesus!
”Åh, kom till ljuset, det lyser för dig!”
