John Brenneman var en amerikansk mennonitpredikant i mitten och slutet av det 19:e århundradet. Kort efter inbördeskriget skrev han en serie artiklar om högmod och ödmjukhet som publicerades i tidskriften Herald of Truth och senare sammanställdes till ett häfte. Den här artikeln utgör den senare delen av häftet. På grund av dess längd valde vi att inte publicera den första delen, som i högre grad handlar om att beskriva högmod.
John var outtröttlig på sina resor, och hans livsberättelse vore värd att återge. Han gick och red långa sträckor till kämpande nybyggarsamhällen i gränslandet för att främja Guds rike, ibland på bekostnad av sin egen gård. I en tid då självhävdelse betraktas som en dygd kommer den här artikeln verkligen att framstå som en forntida relik. Och det är den … eftersom ödmjukhetens dygd är lika gammal som Gud själv.
Den ödmjuke känner sig liten, fattig, nedböjd, nedslagen och ovärdig i sitt eget inre, och anser andra vara mer värda än han själv. Han skryter aldrig eller upphöjer sig själv eller föraktar andra, såsom den högmodige och inbilske farisén gjorde; utan beklagar snarare sin svaghet, sina brister och ofullkomligheter. Han ”strävar inte efter det höga, utan umgås med de ringa”. Han rättar sig inte efter denna världens alla former av tom ståt, högmod och syndig utsvävning. Han är vanligen stillsam, ödmjuk och mild till sinnelaget och vet när han ska tiga och när han ska tala. Han är alltid villig att ge andra utrymme och tillfälle att uttrycka sina åsikter. I sällskap visar han tillbörlig anspråkslöshet och sätter sig inte på den mest hedersamma platsen, utan hellre på den lägsta platsen vid bordet. I sina gärningar, handlingar och strävanden ägnar han sig inte åt fåfäng prålighet: hans redskap, möbler och kläder är i allmänhet enkla och anspråkslösa, fria från onödig utsmyckning och prydnad; ty han finner inget nöje eller någon tillfredsställelse i sådan yttre prakt, utan snarare missnöje, avsmak och avsky, eftersom han vet att sådant är syndigt, förgängligt och fåfängt; i stället strävar han efter att smycka sin själ invärtes genom att ikläda sig de andliga och gudomliga dygderna.
I sin fördärvade natur är människan i allmänhet inte ödmjuk, utan är mer eller mindre benägen till högmod från ungdomen, något som misshagar Gud mycket. Även om människorna från början skapades goda och ädla, till Guds avbild, upphöjda och satta över alla andra skapade varelser, blev de genom sitt fall i överträdelse de fattigaste och mest eländiga av alla skapade varelser. Trots sitt fördärvade och farliga tillstånd inbillar de sig ändå ofta att allt står väl till med dem, fastän de är eländiga, fattiga, ”blinda och nakna”.
Men Gud är alltför barmhärtig för att lämna dem i detta eländiga tillstånd utan hjälp: genom sin Ande och andra nådemedel kallar, tillrättavisar och överbevisar han dem för att väcka dem ur syndens sömn. Så snart en människa hör denna kallande röst och verkligen lyssnar till den, och när hon efter att ha blivit överbevisad inser att hon är en fattig, förlorad och skyldig syndare och känner att hennes synder är en börda alltför tung att bära, blir hon så betryckt och nedböjd av denna börda att hon blir liten och fattig i sitt eget inre. En sådan människa känner sig då som David, som utropade: ”Jag är djupt nedböjd; hela dagen går jag sörjande. Hela natten låter jag min bädd simma; jag vattnar min bädd med mina tårar.” Hon känner sig som den fattigaste och minst värdiga av alla människor. Nej, hon tycker sig inte längre vara värdig att kallas son eller barn. Hon är glad att räknas som en av de minsta, eller som en daglönare. Då kan hon, och vill av uppriktigt hjärta, liksom den fattige publikanen slå sig för bröstet och be: ”Gud, var nådig mot mig, syndare”; eller, liksom David: ”Skapa i mig ett rent hjärta, o Gud, och ge mig på nytt en rätt ande.”
En människa som verkligen ångrar sig och är ödmjuk i hjärtat, verkligen vänder sig till Gud, uppriktigt söker honom dag och natt i bön och åkallan, helt och hållet frambär sig själv som ett offer åt honom, ödmjukt underordnar sig hans mäktiga hand och önskar att hädanefter leva och förbli trogen i hans tjänst till slutet – en sådan människa kallas i Skriften ödmjuk, och sådana är de som Gud ger nåd.
Det gäller till exempel kvinnan som var en synderska och ödmjukade sig vid Jesu fötter, tvättade dem med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och till vilken han sade: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Alla sådana ångerfulla och ödmjuka syndare som söker nåd ska få den av Gud genom Jesus Kristus. Ty ”där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer”. ”Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”, och ”av hans fullhet har vi alla fått, nåd på nåd”, säger Johannes. Nåd är därför motsatsen till förtjänst. När någon ger mig det han är skyldig mig och som jag har förtjänat genom arbete, ger han mig det inte av nåd utan därför att han är skyldig mig det. Men om någon skänker mig goda gåvor som jag inte har förtjänat och som han inte är skyldig mig, ger han mig dem enbart av nåd. En sådan människa skulle jag därför kunna kalla nådig, eftersom hon har skänkt mig sin nåd eller gjort mig delaktig av sin nåd; det vill säga, hon har gett eller beviljat mig nåd.
På samma sätt har Gud gjort oss delaktiga av sin nåd, för han är oss ingenting skyldig; tvärtom är vi skyldiga honom tiotusen pund, och vi har inte en enda farthing att betala denna stora skuld med. Men Gud ska efterskänka den av ren nåd, om vi bara med sann ånger i hjärtat ödmjukar oss inför honom och bekänner våra synder för honom, sörjer över dem och av hjärtat ber honom i Jesu namn om förlåtelse. Då ”ger han oss nåd”. Det är alltså genom nåd som sådana ödmjuka, ångerfulla syndare blir frälsta och ”accepterade” genom hans älskade Son. ”Men är det av nåd, så är det inte längre av gärningar; annars vore nåden inte längre nåd.” Rom. 11:6. Genom nåden blir vi pånyttfödda och födda på nytt, upptagna som barn genom Jesus Kristus och gjorda till arvingar till hans eviga och himmelska rike; det vill säga: ”han ger de ödmjuka nåd”.
Han ger dem nåd redan i detta liv, genom att förlåta deras synder och välsigna dem till kropp och själ med alla slags goda gåvor. I det kommande livet skänker han dem eviga och himmelska gåvor och ägodelar samt evig glädje, vila och lycka. O, hur outsägligt stort är inte detta löfte: ”Han ger de ödmjuka nåd!” Ty Guds nåd är tiotusen gånger mer värd än hela världen med all dess njutning, ståt, ära och härlighet någonsin kan vara.
”Min nåd är nog för dig”, sade han till Paulus – som om han hade sagt: ”Min nåd fyller alla dina behov; du behöver inget mer.” Jag tror uppriktigt att den som inte kan nöja sig med att Guds nåd är nog aldrig kan få någon verklig glädje; ty Guds nåd räcker för oss i tiden och i evigheten. Om vi är delaktiga av hans nåd och förtröstar på den, har vi allt vi behöver för att bli lyckliga, förhärligade och välsignade i denna värld och i den kommande; vad mer kan vi önska oss?
Men kom ihåg att denna nåd endast ges åt de ödmjuka. O ödmjukhet, ädla dygd! Hur nödvändig är du inte! Du är värd mer än guld och rikedom och världslig härlighet. Utan ödmjukhet har vi inget löfte om nådens frälsande kraft, och utan denna frälsande nåd kan ingen vara Guds barn och följaktligen inte heller hans arvinge. O, hur nödvändigt är det inte att vi uppriktigt rannsakar oss själva och ser om vi äger denna oumbärliga dygd, eftersom löftet om nåd endast ges åt de ödmjuka. Utan sann ödmjukhet i hjärtat har vi inget löfte om nåd; tvärtom hotas vi av Guds motstånd, och hans hot står lika fast som hans löften, ty Jesu ord är fasta och oföränderliga. ”Var och en som upphöjer sig själv (liksom den högmodige farisén) ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv (liksom publikanen) ska bli upphöjd.”
Vi har goda skäl att ödmjuka oss: För det första på grund av våra synder, genom vilka vi har skilt oss från Gud, som är så god, så helig och så vänlig. O synd, vilken avskyvärd last! Den borde få oss att böja oss ned, ödmjuka oss i stoftet och med skam ångra oss i säck och aska. O, om vi ändå inte vore så envisa och styvnackade och inte längre tvekade att ödmjuka oss och böja oss under Guds mäktiga hand, eftersom vi inte är något alls utan Guds nåd. Ska vi då med vett och vilja fortsätta att synda mot Guds nåd, när vi inte ens för ett ögonblick kan vara säkra på vårt liv? O, hur stort är inte Guds tålamod med människan, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad, utan att alla ska ångra sina synder, bekänna dem, ändra sitt liv och ödmjuka sig.
För det andra har vi skäl att ödmjuka oss eftersom Kristus har befallt det. ”Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet; kanske får ni skydd på Herrens vredes dag.” Sef. 2:3. ”Han har kungjort för dig, människa, vad gott är. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” Mika 6:8. ”Ödmjuka er under Guds mäktiga hand.” 1 Pet. 5:6. ”Var ödmjuka och sätt den andre högre än er själva.” Fil. 2:3. ”Lev värdigt den kallelse ni har fått, med all ödmjukhet och mildhet, med tålamod, så att ni har fördrag med varandra i kärlek.” Ef. 4:1-2. ”Klä er i ödmjukhet.” 1 Pet. 5:5.
För det tredje på grund av Guds dyrbara löften. ”Han ger de ödmjuka nåd.” Han har också lovat att bo hos dem. ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som bor i evigheten och vars namn är Helig: Jag bor i det höga och heliga, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge nytt liv åt de ödmjukas ande och nytt liv åt de förkrossades hjärtan.” Jes. 57:15. ”Han ska frälsa den ödmjuke.” Job 22:29. ”Hos de ödmjuka finns vishet.” Ords. 11:2. ”Ära upprätthåller den som är ödmjuk i anden.” Ords. 29:23. ”Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.” Luk. 18:14.
För det fjärde på grund av Guds hot. ”Han står emot de högmodiga.” ”Han har skingrat dem som har högmodiga tankar och planer i sina hjärtan.” Luk. 1:51. ”Var och en som har ett högmodigt hjärta är avskyvärd för Herren; han blir inte ostraffad.” Ords. 16:5. ”Människans högmod ska förödmjuka henne.” Ords. 29:23. ”Var och en som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad.” Luk. 18:14. ”Var inte högmodig, utan frukta. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna, ta dig i akt så att han inte heller låter bli att skona dig.” Rom. 11:20-21.
För det femte på grund av Jesu Kristi föredöme. Han är ”mild och ödmjuk i hjärtat”. Se vilket ojämförligt exempel på ödmjukhet han gav oss när han, herrarnas Herre och konungarnas Konung, tvättade sina lärjungars fötter! Så vår Herre och Mästare sänkte sig, böjde sig ned och ödmjukade sig. Det tycks mig inte ha kunnat visas större ödmjukhet än den Jesus visade vid det tillfället, då han sade: ”Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort med er.”
Är vi då alla helt villiga att böja oss så och ödmjuka oss i enlighet med Jesu exempel? O, hur många bekännande kristna finns det inte som vägrar att göra detta! När vi tvättar varandras fötter ska vi dock inte förvänta oss att därigenom vinna vår frälsning, och det är inte heller för att tvätta bort yttre orenhet från fötterna, utan endast för att visa lydnad, kärlek och ödmjukhet och visa att vi inte skäms för Jesus och hans ord. Om vi endast utför den yttre handlingen att tvätta varandras fötter, men inte har verklig ödmjukhet i hjärtat och uppriktig kärlek till varandra, har vi inte den minsta nytta av det, utan drar i stället därigenom större synd över oss. I ödmjukhet ska var och en anse den andre vara bättre än sig själv. Den rikaste och mest ansedde ska inte tycka att han är för fin för att böja sig ned och tvätta fötterna på den minste och fattigaste medlemmen. Om Jesus hade bett oss göra ”något stort”, skulle vi inte då göra det? Hur mycket hellre då, när han har sagt: ”Också ni är skyldiga att tvätta varandras fötter”, eftersom han har gett ett exempel för att vi ska göra som han har gjort, och säger: ”Lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat.”
”Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden på korset.” Fil. 2:8. O, begrunda då detta. Om Jesus, himlens Herre, så böjde sig och ödmjukade sig, antog en tjänares gestalt, blev spottad på, gisslad och korsfäst för oss för att försona oss och återlösa oss från förbannelsen och döden, hur mycket mer bör då inte vi efterlikna hans exempel och följa hans fotspår i ödmjukhet!
Kära läsare, nu när vi har sett den stora skillnaden mellan de högmodiga och de ödmjuka, vad ska vi då göra? Gud står emot de förra, men ger nåd åt de senare. Vad ska vi då välja? Guds nåd eller att bli motarbetade av honom? Jag hoppas att vi väljer hans nåd. Även om den inte kan fås på annat sätt än genom att gå genom förödmjukelsens dal, ska vi inte låta det skrämma oss tillbaka, utan verkligen böja oss och ödmjuka oss.
Kom ihåg att Jesus var ödmjuk; han upphöjde inte sig själv. O, vad borde vi då inte villigt göra för att få Guds nåd? Vi bör ödmjuka oss inför honom med fasta, gråt och innerlig bön, tills han hör oss och ger oss nåd. Mina bröder och systrar, låt mig tala öppet till er. I vilket tillstånd befinner vi oss? Är vi ödmjuka i hjärtat? Det gagnar oss inte det minsta om vi bara antar en yttre, skenhelig form av ödmjukhet utan verklig och oförställd ödmjukhet i hjärtat; det är endast den senare som gäller inför Gud. ”Herren ser inte som människan ser. Människan ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” 1 Sam. 16:7. Ja, han rannsakar hjärtan, och alla våra tankar ligger öppna inför honom och är kända av honom.
Men om vi verkligen är ödmjuka i hjärtat, då kommer utan tvivel också ”det som är högt aktat bland människor” och som ”är avskyvärt i Guds ögon” att vara avskyvärt för oss. Om vi verkligen är ödmjuka har vi också fått hans nåd; och om vi har hans nåd har vi också hans Ande; och om vi har hans Ande är vi också hans barn; och om vi är hans barn är vi också delaktiga av hans gudomliga natur. Och om vi är delaktiga av hans gudomliga natur är det obestridligen sant att ”det som är högt aktat bland människor” och som ”är avskyvärt i Guds ögon” också måste vara avskyvärt för oss. Låt oss därför uppriktigt, som inför Gud, rannsaka oss själva och se om vi fortfarande finner alltför stort nöje i sådant som är högt aktat bland människor. Gud, som rannsakar våra hjärtan, vet vad som finns i dem; vi kan inte bedra honom. ”Låt er inte bedras: Gud låter sig inte hånas.”
Hur ödmjuka vi än kan verka utåt, så länge vi godkänner onödig och fåfäng utsmyckning och prydnad av våra hus och familjer och inte gör vårt yttersta för att förhindra och avskaffa sådana avskyvärda ting, kan jag omöjligt tro att ”det som är högt aktat bland människor” är avskyvärt för oss. Och om sådana fåfänga och världsliga strävanden ännu inte har blivit avskyvärda för oss, har vi ännu inte blivit delaktiga av den gudomliga naturen och kan följaktligen inte vara Guds barn; ty Guds barn har del i Guds natur och karaktär, vilket ingen kan förneka.
O, vem borde inte allvarligt begrunda detta när han ser världens ondska och högmod? De flesta tycks medvetet rusa med världslig ärelystnads starka ström på den breda vägen mot fördärvets avgrund. Så fruktansvärt förvanskar de sitt väsen att de knappt längre tycks vara människor. Det verkar som om de inte längre är nöjda med den gestalt Gud gav dem. Vi tvingas tänka om många att de varken fruktar Gud eller bryr sig om människor.
Om detta nu skulle nå ögonen eller öronen hos någon som finner sig sjunken ned i och omsluten av högmodets ondska, skulle jag säga till honom: ”Skynda! Skynda och rädda din dyrbara själ: fly ut ur Babel! Fly! Fly, ber jag dig, ut ur denna förvända och syndiga världs Sodom, så att du inte får del av dess plågor. O, överge genast lastens breda väg och ödmjuka dig under Guds mäktiga hand, innan det för evigt är för sent. O, ångra dig snabbt och vänd om, så att dina synder blir utplånade. Förödmjuka dig och ödmjuka dig, liksom den ångerfulle publikanen, så ska också du få barmhärtighet för din arma själ. Sök nåd i ödmjukhet och inte i högmod; ty jag säger dig åter: ’Gud ger de ödmjuka nåd’, inte de högmodiga. O, kom då, jag vädjar till var och en som läser eller hör detta, om du inte redan har kommit. Hör, ni kan ännu finna nåd: kom, allt är redo. ’Kom frimodigt fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.’ Kom nu och vänta inte på ett ’lämpligare tillfälle’. ’Se noga till att ingen går miste om Guds nåd.’ Heb. 12:15. ’Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det ska säga: Kom! Och den som törstar ska komma. Och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.’”
Det känns som om jag knappast kunde sluta varna dig, o eländiga människa! Rannsaka dig själv noga och kritiskt med hjälp av den spegel som här hålls upp för dig, och begrunda väl din karaktär och vilken grupp du tillhör: de högmodiga eller de ödmjuka. O, rannsaka dig själv; det är ingen småsak. Snart, mycket snart och oväntat, kan du ryckas bort från den här världen för att få Guds eviga nåds belöningar eller ta emot ”vrede och förbittring, nöd och ångest”, som ska drabba ”varje människa som gör det onda”. Om du fortfarande går på de högmodigas väg, vänd om, o, vänd om och visa medkänsla med dig själv, människa! Ta varning, så att Guds vrede inte blir din eviga lott. Låt dig, jag ber dig, övertygas.
Avslutningsvis hoppas jag att mina läsare i kärlek tar emot min ödmjuka förmaning och granskar den noga. Om de finner sanningen i det som lagts fram önskar jag att de helhjärtat ville omfatta saken och hjälpa mig att kämpa mot högmodet och inskärpa ödmjukhet. Särskilt vill jag uppmana mina medarbetare att ta tillfället i akt att komma med ytterligare synpunkter i detta ämne, för att förbättra eller komplettera det som behövs för att avhjälpa eventuella brister.
Av hela mitt hjärta önskar jag alla läsare Guds frälsande nåd, Jesu kärlek och den Helige Andes gemenskap. Men vet, säger jag åter, att Gud ger denna nåd endast åt de ödmjuka. Må han göra denna förmaning till välsignelse för många hjärtan, så att de därigenom förmås att tänka efter och i ödmjukhet vända sig till Gud, om de inte redan har gjort det, och be honom om nåd medan nåden ännu erbjuds, så att han allena därigenom blir ärad genom Jesus Kristus. Amen. ~
Ett svärd mot fienden är hjärtats ödmjukhet:
Från den som har ett ödmjukt sinne måste han snart fly:
Hans högmodiga, stolta, vilda uppsyn föraktar ödmjukhet,
Han kan inte ens tänka sig att vara där mildhet ödmjukt råder:
Det sårar honom – skär honom i hjärtat – att se ett ödmjukt sinne,
Ty hans natur är högmodig, stolt – helt annorlunda sinnad.
Pride and Humility, som denna artikel är hämtad ur, kan laddas ner kostnadsfritt från:
www.PrimitiveChristianity.org.
Tryckta exemplar kan köpas från:
Sermon on the Mount Publishing,
P.O. Box 246
Manchester, MI 48158.
www.kingdomreading.com
