Efter att ha bott i Haiti i flera månader fick jag till slut möjlighet att besöka den lokale häxdoktorn. När jag gick uppför hans långa infart passerade jag många statyer och sataniska symboler. Det var onekligen kusligt. När jag närmade mig voodootemplet som låg i anslutning till hans hus såg jag honom stå där och betrakta mig när jag kom. Mitt hjärta började slå snabbare; jag visste att han var en mäktig man. Sedan började han skratta. Ju närmare jag kom, desto högre skrattade han. Jag var lite förbryllad tills jag insåg att många från byn följde efter mig längs vägen. De var mycket nyfikna på vad som skulle hända. Jag gick fram till mannen utan att veta vad som skulle ske härnäst.
”Är du pastor?” frågade han.
”Ja, det är jag”, svarade jag. Återigen började han skratta högt.
”Ni pastorer är alla likadana”, förklarade han. ”Ni vill att alla ska komma till era kyrkor, men era kyrkor har ingen kraft! När någon av era församlingsmedlemmar blir sjuk kommer de till mig. Ingen kraft, ni kristna!”
En tung börda föll över mig, och jag förklarade för honom att jag höll med honom, men att Jesu Kristi sanna kyrka alltid skulle ha kraft. Bibeln säger faktiskt att själva helvetets portar inte ska få makt över den.
Detta blev början på en mycket intressant relation, men jag kommer aldrig att glömma de orden – helt säkert från djävulen själv: ”Ni kristna har ingen kraft!”
Sedan dess har jag besökt hundratals kyrkor, och jag måste hålla med den där voodooprästen. De kristna kyrkorna saknar kraft. Men varför? Vi vet att Gud är kraft. Vi har mycket på plats, vi ser bra ut och låter bra, men har vi fortfarande Guds kraft i våra kyrkor?
I Gamla testamentet finns många exempel på kraft och på avsaknad av kraft. Vi kan också lära oss hur vi får kraft och varför vi förlorar den.
I Josua, kapitel 6, finns den välbekanta berättelsen om Israels barn och staden Jeriko. Gud säger åt Josua och alla krigsmännen att tåga runt staden och gå ett varv runt den varje dag i sex dagar. På den sjunde dagen skulle de sedan tåga runt staden inte bara en gång, utan sju gånger. När de hade gått de sju varven runt staden skulle prästerna blåsa i sina trumpeter.
Vi vet vad som hände när Josua lydde varje befallning – de tjocka, ointagliga murarna rasade samman. Gud gav också Josua en sträng befallning om vad männen skulle och inte skulle göra. De skulle hålla sig borta från allt som Gud hade förklarat vara bannlyst; allt silver, guld och alla kärl skulle avskiljas till Herrens skattkammare; ingen fick ta något av bytet.
Men Akan såg några fina saker som han ville ha. Han smög ner dem i sin rustning och gömde dem sedan under sitt tält, och ingen såg någonting.
Efter denna stora seger skickade Josua spejare till nästa stad, Ai, för att ta reda på hur väl staden var befäst. Männen kom tillbaka och sa till Josua att inte skicka alla männen till Ai, eftersom det bara fanns några få försvarare som skyddade staden.
Men männen från Ai slog Israels barn och jagade bort dem. Josua rev dessutom sönder sina kläder och ropade till Gud. Då svarade Gud att det fanns synd i Israels läger.
I Gamla testamentet är Israels barn vanligtvis en förebild för Jesu Kristi kyrka i dag. Kan vi inte lära oss mycket av den här berättelsen? När det inte fanns någon synd i lägret (eller i kyrkan) hade Guds folk fullständig seger; de förlorade inte en enda man. De gjorde många underbara ting, besegrade alla sina fiender runt omkring sig och levde i FULLSTÄNDIG seger. Men så snart synd kom in ibland dem, även en liten synd som begicks av en enda man, förlorade de sin kraft. De hade inte längre seger över sina fiender.
Det som följer är en grafisk beskrivning av hur Israels barn hanterade synden som hade kommit in i lägret. Den utplånades fullständigt.
Och Josua och hela Israel med honom tog Akan, Seras son, och silvret, manteln och guldtackan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, hans tält och allt han ägde, och de förde dem till Akors dal … Och hela Israel stenade honom, och de brände dem i eld … – Josua 7:24–26.
I den här berättelsen framgår det tydligt varför Guds folk hade förlorat sin kraft – det fanns synd i lägret. Det framgår också tydligt vad som krävdes för att återfå den kraft de hade förlorat – att göra sig av med synden.
I kapitel 8 läser vi att kraften genast återställdes åt Israel efter att synden hade hanterats. Återigen levde de i seger!
Ett annat ställe i Gamla testamentet som behandlar detta ämne finns i Tredje Moseboken, kapitel 13 och 14. Spetälska var en märklig sjukdom. Om någon drabbades av spetälska spreds den lätt. Därför behövdes strikta riktlinjer för hur sjukdomen skulle hanteras. Prästen skulle undersöka personen mycket noggrant för att se om han verkligen hade spetälska eller inte. Om prästen var osäker skulle han stänga in personen i ett rum i sju dagar och sedan undersöka honom igen. Om det fastställdes att personen hade spetälska skickades han utanför staden.
När Paulus vänder sig till församlingen i Korinth berättar han att han har hört att det finns synd i församlingen. Han verkar förvånad över att församlingen tar det så lättvindigt: …Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa därför bort den gamla surdegen, så att ni blir en ny deg, eftersom ni är osyrade … – Första Korinthierbrevet 5:6–7. Senare säger han till församlingen: …Driv därför bort den ogudaktige från er … – Första Korinthierbrevet 5:13.
Anta att du fick höra att spetälska återigen var ett problem i din by. Denna sjukdom, som förstör kroppens vävnad, hade kommit tillbaka och många i din by var nu smittade. Sedan sitter du i kyrkan en söndagsmorgon när dörrarna öppnas och en man kommer in, med hud och kött hängande från sina lemmar. Han är svårt smittad, men verkar inte veta om det. Vad skulle du göra? Tänk om han ville sätta sig bredvid dig? Tänk om han ville prata med dina barn? Jag tror att vi alla vet vad vi skulle göra; vi skulle inte låta honom komma in bland oss. Vi älskar våra människor och våra familjer alltför mycket för det.
Hur är det med synden? Låter vi synden komma och slå följe med oss? Tar vi den på allvar? Vad är värre, att smittas av en sjukdom som förstör kroppen eller av en synd som förstör själen? Kom ihåg att syndens lön är döden – andlig död; evig död. Om vi behandlade synden på samma sätt som vi skulle behandla sjukdomen (och det borde vi), skulle våra kyrkor återigen ha den helige Andes kraft.
Bibeln säger: …ni ska få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni ska bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns – Apostlagärningarna 1:8.
Vi har redan sett hur synden skiljer oss från Guds kraft, och vi har också sett hur Gud vill ge oss kraft. Han vill att vi ska segra över fienden – djävulen, världen och köttet. Men något verkar hända i våra kyrkor – vi låter synden komma in. Det är vanligt att höra en predikant säga: ”Ingen är fullkomlig.” Eller: ”Vi syndar alla.” Tänk om vi ändå kunde inse vilken skada dessa uttalanden kan göra. Jesus kom för att rädda oss från ALL synd; ALL orättfärdighet. Om vi lämnas att fortsätta i vår synd, vad har då Jesus gjort för oss?
Jag hör talas om kyrkor som glider in i världen. De släpper gradvis sina övertygelser och låter något nytt mode och världens pompa och ståt komma in. Något jag sällan hör talas om är kyrkor som faller samman på grund av grov synd, såsom otukt eller fylleri. Vår själs fiende vill att vi ska bli ljumma. Han vill att kyrkan ska förlora sin kraft och börja leva som alla andra. Här i Haiti finns kyrkor överallt. På söndagsmorgnarna, med början klockan fem, börjar jag höra kyrkorna sjunga och tillbe. Men var är alla dessa människor måndag morgon? De blandar sig åter med den värld de kommit ifrån.
Jag talade nyligen med en mycket rik haitisk man som ägde semesteranläggningar och fastigheter över hela Haiti. Jag frågade honom om han var kristen. (Jag ville inleda ett samtal.) Jag kunde se att han ville svara ja; i stället blev han frustrerad och sa nej. Jag frågade honom varför inte. Han sa precis det jag trodde att han skulle säga. ”Jag har velat bli kristen, jag har gått till alla kyrkor här omkring, men jag tycker inte att de har något att erbjuda mig. Jag har pengar; jag har materiella välsignelser; men det verkar vara allt de strävar efter.”
Om våra kyrkor i dag vägrade nöja sig med något mindre än den helige Andes uppfyllande, kraftgivande och ledning – en full dos himmelsk kraft – då skulle vi kunna erbjuda något som tilltalar de förlorade omkring oss. Jag tror att det är precis detta världen söker; de letar efter något bättre, något övernaturligt. Tänk om vi inte nöjde oss med något mindre? Tänk om vi stannade på knä tills Guds kraft kom tillbaka? Tänk om vi återigen grät över våra egna själar och andras själar?
Jag arbetade nära en våldsam gängledare som bodde i grannbyn. Han var hård, men Gud hade lett honom till mig. Under sju långa månader träffades vi och hade kontakt. Jag ville att han skulle få en glimt av Guds kraft; jag ville att Gud skulle frälsa honom. Han blev ofta berusad och hotade att döda mig; jag fortsatte att visa honom på Frälsaren. En dag kom han och hans gäng dit för att stoppa ett arbetsprojekt och sa att marken nu tillhörde dem. De viftade med sina vapen och hotade alla som var där. Jag förklarade för honom att marken tillhörde Gud. Han sa: ”Det går bra; be Gud komma ner hit, så ska jag skära av honom huvudet.” Den här kommentaren bekymrade mig, och jag frågade honom om han förstod vilken kraft Gud hade, den Gud han just hade hotat. En eftermiddag körde jag hem till honom, och vi satt utomhus och pratade. Gud ledde mig den dagen till att predika ett djärvt budskap för honom. ”Du måste lämna det här gänglivet. Gud vill frälsa dig och förändra ditt hjärta!” Han verkade mycket nykter när jag fortsatte: ”Man vet aldrig när någon kommer hit och dödar dig! Det kan du inte styra över, men min vän, du kan styra över vart du kommer efter att du har dött!” Sedan påminde jag honom om det fruktansvärda han hade sagt några dagar tidigare.
Medan vi fortfarande pratade kom två män från ett gäng i grannskapet fram på motorcyklar. De var tungt beväpnade; de hade kommit just då för att döda honom, men när de såg mig prata med honom väntade de tills jag hade gått. ”Du har en hustru och barn, är du inte trött på det här livet? Gud har något så mycket bättre för dig!” Jag vädjade, vädjade för hans själ. Det var hans allra sista möjlighet; döden väntade vid dörren. När jag gick sa jag att jag skulle komma tillbaka.
Efter skottlossningen skyndade jag tillbaka, men det var över … helt över.
När vi lever i uppståndelsens kraft, den allsmäktige Gudens kraft, är det då han verkar! Jag känner att så mycket arbete återstår att göra innan Herren återvänder, men Guds folk är alltför upptagna; vi har inte tid.
Är vi rädda för att tala om Guds kraft och den helige Ande, bara för att pingströrelsen har förvrängt det Bibeln lär? Gud hjälpe oss.
När vi ropar till Gud om frälsning gör vi det därför att vi vet att vi behöver bli frälsta; omvända. Vi vet också att vi inte kan frälsa oss själva, så vi ber Gud om hjälp. När Gud sedan hjälper oss kan vi göra sådant som vi inte kunde göra tidigare! Arga människor är inte längre arga. Människor som inte kunde behärska sin lust får nu kontroll över den. Själviska människor börjar sätta andra först. Blyga människor börjar predika frimodigt. Giriga människor börjar ge åt andra. Gud utför ett verk som rådgivare och läkare inte kan utföra; han förändrar själva kärnan i en människa, och då blir allting nytt. Nu lever vi för något mycket bättre än det den här världen har att erbjuda; genom Guds kraft höjer vi oss över den och visar denna syndasjuka värld att det finns en bättre väg!
Genom hela Bibeln gjorde Guds folk övernaturliga ting; de nöjde sig inte med ett trevligt liv. De sökte något större, något bättre. Det finns kraft i Jesu blod, men det var korset som gjorde det möjligt. Det krävs också ett kors för att vi ska finna den kraften. Och han sade till alla: Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska rädda det – Lukasevangeliet 9:23–24. Ja, det verkar dåraktigt för dem som går förlorade, men för dem som tror är det Guds kraft.
