# Mathilde Wrede Fängelsernas ängel Språk: sv Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, januari/februari 2006, Nummer 1 Originalsidor: 3–7 Läs artikeln: Original\-PDF: 2006\-01\-02\-remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, januari/februari 2006]() ![En person sträcker sig genom fängelsegallret ovanför orden ”BEFRIA OSS från FÅNGENSKAPEN”]() År 1900 hölls den internationella fängelsekongressen i Sankt Petersburg\. Jordens främste fångvaktare, tsaren över hela Ryssland, nyckelbäraren till det stora isfängelset Sibirien, öppnade mötet\. Storhertigar och andra notabiliteter ur den ryska societetens elit var talrikt närvarande\. Det hölls galamiddagar och mottagningar\. Vid ett av mötena läste en fransk sociolog i frack upp en uppsats om oförbätterliga förbrytare\. Den glänste av felfri retorik\. ”Denna kategori förbrytare är obotligt sjuka\. Det finns inget hopp om att de ska kunna bättras\. Allt som kan göras är att på ett eller annat sätt göra dem ofarliga\.” När det sista ordet hade uttalats sågs en liten gestalt ta sig fram till podiet\. Hon bad ordföranden om tillåtelse att tala och sade sedan på franska med silverklar röst: ”Det finns, mina herrar, en kraft genom vilken varje förbrytare kan förvandlas, även en som, som man säger, är oförbätterlig\. Det är Guds kraft\. Lagar och system kan inte förändra en enda förbrytares hjärta, men det kan Gud\. Jag är övertygad om att vi framför allt bör ägna oss åt fångarnas själar och deras andliga liv\.” Kongressen applåderade\. Det var ett budskap som sociala kongresser sällan får höra\. Gestalten var fröken Mathilde Wrede, i själva verket baronessan Wrede, även om hon aldrig verkade bry sig om sin titel\. Hon bär en mer unik titel: ”Fängelsernas ängel”\. Hennes far var provinsguvernör i Vasa i Finland\. Hon blev först intresserad av fångarna när hon såg några komma för att reparera guvernörens hus och ägor, män under bevakning och med dystra miner\. En annan gång, som liten flicka, råkade hon se smeden svetsa glödheta järnbojor på en grupp fångar\. Efter det kunde de vackra möblerna i hennes sovrum, som hennes far gett henne i födelsedagspresent, inte längre glädja henne\. De hade tillverkats i fängelset\. ![En fånge bakom galler med en ängel bredvid sig]() Hon växte upp i en bildad miljö, fick en omsorgsfull utbildning med den fina skolning som de skandinaviska skolorna gav och var en begåvad musiker\. En kväll, då hon hade planerat att följa med sin far på en societetstillställning, gick hon i stället till ett väckelsemöte där en lekman predikade\. Hans text var Johannes 3:16, och Mathilde Wrede svarade på de gyllene orden, liksom tiotusentals människor hade gjort före henne\. Det var genant för hennes far och hans följe, men i hennes eget hjärta sjöng hallelujafågeln\. Några dagar senare kom en fånge hem till henne för att reparera ett lås\. I samtalet med honom berättade hon om allt det stora Gud hade gjort för henne\. ”Ack, fröken”, svarade han, ”ni borde komma ut och berätta det för oss fångar\. Vi behöver det verkligen\.” Hon lovade att komma, och hon kom\. Sedan kom hon igen\. Hon hade gått in i sitt livsverk\. Inför sitt slutgiltiga beslut fick hon en märklig vägledning\. Tidigt under denna period hade hon gått med på att besöka en fånge, men bestämde sig för att skjuta upp det för att avlägga en angelägen sällskapsvisit\. Natten före kom en fånge in i hennes vita kammare, antingen i en syn eller en dröm, det kunde hon inte avgöra\. Han hade järnbojor på händer och fötter, som rasslade när han gick\. Mitt i rummet stannade han och såg på henne med sorgsna ögon\. Hon hörde orden med förbluffande tydlighet: ”Tusentals fattiga, fjättrade fångar suckar efter liv, frihet och frid\. Tala till dem hans ord, han som kan göra dem fria, så länge du har tid\.” Sedan försvann gestalten\. Hon kastade sig oroligt av och an och tänkte på sin ungdom, sin bräckliga hälsa och den börda som fängelsearbetet skulle innebära\. Till sist öppnade hon sin bibel\. Hennes blick föll först på Jer\. 1:6: ”Ack, Herre Gud\! Se, jag kan inte tala, för jag är ett barn\. Men Herren sade till mig: Säg inte: Jag är ett barn, för du ska gå till alla som jag sänder dig till, och allt vad jag befaller dig ska du tala\.” Med en bön bad hon om bekräftelse på sitt uppdrag\. Nästa ställe som hennes blick föll på var Hes\. 3:11: ”Gå till de fångna, till ditt folks barn, och tala till dem\.” ![Kvinnor och barn samlade i ett kalt rum]() En tid senare kallades hon till Helsingfors, huvudstaden, och när hon passerade ett kedjat arbetslag av fångar på gatorna frågade hon sig varför hon inte skulle använda sin fritid till att besöka fängelserna där\. Hon gick till chefen för fängelseförvaltningen, presenterade sig som dotter till guvernören i Vasa och bad om tillstånd att besöka alla Finlands häkten och fängelser\. Direktören frågade hur gammal hon var\. ”Jag är tjugo\.” ”Inte precis någon hög ålder\.” ”Det är ett fel som tiden kommer att rätta till\.” Hon fick sitt tillstånd, med kommentaren att det gavs i övertygelsen om att det inte skulle användas länge\. ”En balsal skulle snart kännas som en lämpligare plats för henne än fängelseinteriörer\.” ![En vakt går framför fångar i randiga kläder]() Hennes verksamhet började i Kakola\-fängelset nära Åbo, där fyrahundra livstidsdömda sitter inspärrade\. Hon ombads tala till dem i kapellet på långfredagen\. När hon hade talat färdigt grät de\. Dag efter dag besökte hon dem vid celldörrarna, predikade, undervisade, skrev åt dem, uppmuntrade dem och kände med dem\. De mest desperata, till och med maniska, fångarna blev lugna i hennes närvaro\. En fånge beskrev vilken verkan hennes första besök hade gjort på honom, när han tynade bort bakom de tjocka fängelsemurarna\. ”Jag minns tydligt ögonblicket då jag för första gången såg henne stå i dörröppningen till min cell\. Det var som om dagsljuset strömmade in, som om våren kommit med sin grönska till vinterns karghet\.” I fyrtio år verkade fröken Wrede bland män och kvinnor bakom galler\. Hon hade ett statligt frikort på alla finska statsjärnvägar och hade en allmän omsorg om inte bara dem som satt i fängelse utan också frigivna fångar samt familjerna till både inspärrade och frigivna fångar\. När man läser berättelserna om hennes liv får man intrycket att denna kvinna fått en särskild *karisma* för det arbete hon kallats till\. Hennes biograf tycker detsamma och tillägger, efter att ha talat om hennes naturliga förmågor, hennes takt, goda omdöme och ömhet: ”Hon hade alltid varit känd för sitt vänliga sinnelag, men nu strömmade en helt ny känsla genom henne, en brinnande medkänsla med dessa lidande män, sådan hon aldrig tidigare kunnat föreställa sig\. Det var som om en gnista av gudomlig kärlek hade satt hennes hjärta i brand\.” ![En lång rad fångar står utanför en byggnad]() ”Idoliserad” är ett alltför svagt ord för att beskriva hennes plats i de finska fångarnas hjärtan\. Den ryska regeringen drev obevekligt en förtryckspolitik i Finland, och grupper av fångar skickades med jämna mellanrum från Viborg till gruvorna i Sibirien\. Fröken Wrede fanns där för att ta farväl av dem och trösta dem när de gick mot sitt livstidsstraff i Sibirien\. Man kan föreställa sig hur dessa hjärtan brast och blödde\. Vid ett tillfälle bad de henne att gå innan den sista scenen\. De skämdes över sina kortklippta huvuden och fångkläderna för landsflykten\. Men när hon den sista kvällen gick över fängelsegården sträcktes en arm ut mot henne genom vartenda gallerförsett fönster, och en av fångarna ropade gråtande: ”Farväl, du käraste dotter av vårt fädernesland, du enda sanna vän till fångarna\.” ![Människor utspridda över ett torg i en stad]() När hon var ledig brukade hon tillbringa några veckor hos sin nära vän prinsessan Lieven på Kromons slott i Livland\. När hon kom hem gick hon till sitt rum på en liten bakgata i Helsingfors, som hon hyrde av en annan vän, fröken Hedwig Haartmann, Frälsningsarméns ledare i Finland\. *I detta hem levde hon på samma kost som fångarna i fängelset, och det visste de\.* Sådana var kontrasterna i detta liv – genom börd knuten till de högsta samhällsskikten och genom eget val till den största nöden\. Om dagarna besökte hon fängelserna; kvällarna ägnade hon åt andra bekymrade och frestade män och kvinnor som kom för att rådfråga henne\. Hon reste ofta runt i landet och besökte sina före detta fångar, som hon hade känt i många år\. Överallt fick hon ett entusiastiskt mottagande\. En före detta fånge bjöd hem henne och sov på golvet utanför hennes dörr som en hund, så att hon inte skulle bli störd på något sätt\. Hon gav av sig själv till sista kraften\. När hon efter en sömnlös natt kände en viss motvilja mot att ta itu med dagens uppgifter, brukade hon uppmuntra sig själv: ”I dag har jag åter förmånen att få ägna mig åt min Faders angelägenheter\.” Sedan fortsatte hon medan hon gick nerför trappan: ”O, min stackars kropp\! Vad du är trött\! Nu ska vi försöka komma i gång igen\. Hittills har du visat dig lydig och tålmodig när kärleken sporrat dig till arbete\. Tack\. Jag vet att du inte kommer att svika mig\.” Så mycket har hänt under de senaste åren av Europas historia att detaljerna suddas ut i många människors medvetande, och man glömmer de fruktansvärda striderna mellan de röda och vita fraktionerna i Finland efter den ryska revolutionen\. När revolutionen bröt ut stormade ryska soldater Kakola\-fängelset och släppte fångarna fria\. Dessa före detta fångar tog tillsammans med de jakobinska krafter som revolutionen rört upp ur djupet tömmarna i sina händer, och en terror följde som var en god efterbildning av den år 1793\. Det berättas om landsbygdsbor som bands fast vid stolar med tungorna fastspikade vid borden och bröd placerat framför sig\. Sedan lämnades de att svälta\. När de vita återtog makten gjorde de upp sina mellanhavanden med full vedergällning\. ![En kvinna läser för människor som sitter inne i en fängelsecell]() Fröken Wrede hörde genom sina familjeband till de vita; i sitt arbete stod hon i nära kontakt med det röda samhället, så som det representerades i fängelserna där hon verkade\. Under hela denna oroliga tid stod det ett glas med två blommor på bordet i hennes vardagsrum, en röd och en vit\. De symboliserade hennes dubbla relationer\. Hennes dörr stod öppen för både röda och vita\. Alla behövande, alla som sörjde döda eller fängslade närstående, kom till henne för att få råd, medkänsla och hjälp\. Hon citerade ofta orden i Apostlagärningarna: **”Paulus bodde sedan två hela år i en bostad som han själv hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom\.”** Under amnestiperioderna fylldes hennes bostad av före detta fångar som i skaror kom till henne och belägrade henne från morgon till kväll\. Röda gardister behandlade henne med barnslig respekt och vänlighet, och hon kunde ingripa för många som annars skulle ha råkat illa ut\. En dag kom två finska bolsjeviker till hennes lägenhet och krävde pengar\. ”Pengar har jag”, svarade hon, ”men de är till de gamla och sjuka\.” ”Men vi är hungriga\.” ”Det är jag också\. Min frukost är på väg, och ni kan dela den med mig\.” När den kom bestod den av en enda brödskiva och lite kål\. De två skrattade ofrivilligt, och den ene viskade: ”Vi har sannerligen gått rakt in till Mathilda Wrede\.” ![En graverad illustration av en flaska som ligger på sidan]() ”Ja”, sade hon, ”det är verkligen jag, Mathilda Wrede\. Som ni ser räcker inte frukosten till alla, men om ni kommer till kvällsmat finns det tillräckligt, och då ska vi tala om hur sådana dugliga och arbetsamma män som ni kan förtjäna era egna måltider\.” De gick därifrån med ”många tack” och hatten i hand\. Här, liksom överallt, är alkohol den främsta orsaken till fängelsestraff; drickandet leder till gräl och mord\. En dag mötte hon en gammal fånge på gatan som hade druckit\. Hon frågade honom om han hade arbete\. ”Javisst, jag är asfaltläggare\.” ”Får du bra betalt?” ”Ja då\.” ”Då sätter du väl in pengarna på banken\.” ”Javisst\! Varje vecka tar jag med mig mycket pengar till banken\.” ”Bra\. Vilken bank sätter du in dem på?” ”Allt går till Sinebrychoffs bank \(ett av de stora bryggerierna i Helsingfors\)\.” ”Men L\-, det är fruktansvärt sorgligt\. Om du inte har nog med självbehärskning för att göra något annat, ge mig pengarna, så sätter jag in dem på en riktig bank\.” ”Nej tack\. Jag behåller dem\. Jag är van vid öl och måste ha det så länge jag kan få en droppe\.” ”’Så länge jag kan få en droppe\.’ Dessa ord ekade i mina öron\. När ska denna mordiska flod av berusande drycker, som uppslukar hem, kroppar och själar, någonsin hejdas?” Det berättas om en livstidsfånge som fröken Wrede ofta hade besökt i fängelset, en man som innerligt längtade efter att bli befriad från synden\. En dag överraskade han henne genom att fråga: ”Skulle ni låna mig, fröken, er brosch?” I flera år hade hon burit denna silversköld med de finska orden *Anno ja Rauha,* ”Nåd och frid”, ingraverade\. ”Fråga inte varför”, fortsatte han\. ”Anförtro den bara åt mig, så får ni tillbaka den en timme senare\.” Fröken Wrede brukade så långt det var möjligt tillmötesgå fångarnas önskemål, så hon lade den i hans händer\. En timme senare återlämnades den, men utan någon förklaring\. Hon kunde dock se att han kände en stilla tillfredsställelse\. En tid senare besökte hon honom igen, och utan ett ord räckte han henne en brosch, en exakt kopia av hennes egen, men till synes av elfenben\. ”Så vacker\!” utbrast hon\. ”Var fick du elfenbenet ifrån? Har du verkligen gjort den själv? Den är mycket vackrare än den gamla\.” ”Det är inte elfenben”, svarade han\. ”För några månader sedan hittade jag ett ben i soppan, och jag tänkte genast göra en brosch av det åt fröken Wrede\. Det har legat i solskenet länge för att torka bort alla fettpartiklar\. Sedan formade jag det som er brosch\.” Därefter följde de oförglömliga orden: ”I grytan där de kokar soppa åt fångarna letar man förgäves efter fina munsbitar\. Anta att det här är ett ben från en gammal ko\. En fånge har format en juvel åt er av det\. Man kan lätt betrakta en livstidsdömd som ond och värdelös\. Men ni har sagt att Gud i sin godhet kan befria en så ond man som jag har varit\. Hans kärleks sol kan förtära alla mina synder, liksom solskenets kraft har renat detta ben\. Tjuven på korset fördes av Jesus till paradiset\. Herren har i sin barmhärtighet en plats för mig i sitt rike, en stor syndare, men en benådad sådan\.” Mathilda Wredes sista ord var: ”I kväll går jag över gränsen\. Kan någon vara lika lycklig som jag\!”