# Svarar Gud på bön? SYSTER TILL SYSTER Språk: sv Författare: by Nancy Martin Lancaster, MO Ursprungligt nummer: The Heartbeat of the Remnant, Vinter 2023 Originalsidor: 24–27 Läs artikeln: Original\-PDF: Winter\-2023\-Remnant\_for\-web\(2\)\.pdf [The Heartbeat of the Remnant, Vinter 2023]() > Bön griper tag i Guds plan och blir länken mellan Hans vilja och dess fullbordan på jorden\. Fantastiska saker händer, och vi får privilegiet att vara kanaler för Den Heliges bön\. > > > > —Elisabeth Elliot ![En sovande nyfödd bebis som har ett tunt pannband]() I maj 2001 välsignade Gud vår familj med en flicka\. Denna bebis skapade stor uppståndelse när nyheten spreds som en löpeld\. ”Har ni hört att familjen Ivan fått en flicka?” Hennes enda syster var 14 år, och de fem sista barnen hade varit pojkar\. En så speciell bebis förtjänade ett särskilt namn\. Vi döpte henne till Judith Irene efter hennes mormor och kallade henne kort och gott Judy\. De första 24 timmarna efter födseln grymtade och pipade Judy nästan oavbrutet\. ”Hon är missnöjd över att ha blivit född”, skämtade jag\. Efter den första dagen slutade hon med det och fick en normal bebisrytm utan tecken på något ovanligt\. En morgon när Judy var ungefär 18 månader gammal satt jag i vardagsrummet och hade min personliga andakt\. Hon var i det intilliggande köket när vi hörde ett underligt ljud—en rytmisk skrap\-dunk\. Jag tittade förvånat på Ivan\. ”Vad är det för ljud?” Han ryckte på axlarna med upphöjda ögonbryn\. När ljuden fortsatte blev jag tillräckligt nyfiken för att kravla mig ur gungstolen och traska mot ljudkällan\. En obehaglig misstanke reste sig i bakhuvudet och växte för varje steg jag tog\. När jag kom in i köket låg Judy på golvet och ryckte rytmiskt\. Jag hade aldrig sett någon i ett anfall förut, men på något sätt visste jag bara\. Hon får ett anfall\! ”Ska vi ringa 911?” Ivan gick mot telefonen\. Jag tvekade\. Eftersom Ivan var brandman hade vi en nödlarmmottagare i huset\. Efter att under åren ha hört otaliga utryckningar och vetat att ambulansen ibland kan ta tid att komma fram, kände jag mig inte lugn med att sitta hemma medan vår dotter hade anfall\. ”Vi kör in henne\.” Jag tänkte inte sitta där och vänta tills hjälpen kom\. Judy ryckte fortfarande\. Ivan plockade upp henne från golvet och gav henne till mig så han kunde hämta nycklarna\. Med Judy tätt intill bröstet skyndade jag mot dörren\. ”Ta med mina skor,” ropade jag över axeln medan jag i strumpfötterna hastade ner för verandatrappan och mot pickupen parkerad i den nedre uppfarten\. Ivan sprang förbi mig, öppnade dörren åt mig och sprang runt till förarsidan\. På väg nedför den korta, branta backen slirade mina fötter i morgondaggen och jag landade halvvägs under bilen med ena benet framåt och det andra böjt bakåt under mig\. För ett ögonblick trodde jag att jag brutit benet, men efter en förbluffad sekund eller två reste jag mig, samlade min dyrbara börda och kämpade mig in i pickupen\. Judy ryckte fortfarande och, ännu värre, andades inte ordentligt längre\. Saliv samlades i mungiporna och förvandlades till skum\. Åh min bebis\! Vad är det för fel på henne? Kommer hon att dö?\! Det är märkligt hur många tankar som kan fara genom huvudet i en sådan situation\. Varför, åh varför kör inte Ivan fortare? Hon andas inte\! Jag tittade på hastighetsmätaren\. Den pekade långt åt höger\. Åh, han körde fort\. Med hela min kropp och mitt sinne bad jag att vi skulle vara framme vid sjukhuset\. Vi hade en rak väg till sjukhuset och Ivan stannade precis vid akutingången\. Jag hoppade ur bilen med min bebis, ropade åt honom att ta in mina skor, och sprang mot akutdörren\. En sjuksköterska kom runt hörnet och jag kastade nästan min dyrbara baby i hennes förvånade armar\. ”Hon har ett anfall\!” pipade jag\. Sjuksköterskan gav Judy en snabb blick, vände och skyndade ner längs korridoren med mig hack i häl\. När vi kom in i ett rum hade Judy slutat rycka\. Liggande på bårstret, halvsovande, fick hon ett andra, mildare anfall\. När hon kom ur det andra anfallet och situationen lugnat ner sig, beordrade läkaren några tester\. Efter att ha gått igenom provsvaren beslutade läkaren att hon hade haft ett feberkrampsanfall, ett som berodde på att kroppstemperaturen rör sig upp eller ner för snabbt\. Han sa att de var vanliga hos spädbarn och små barn och verkade inte särskilt bekymrad\. Mina modersinstinkter ifrågasatte hans diagnos, men jag var ingen läkare så vi gick på vad han sa\. Detta var vår introduktion till anfallens värld\. Några veckor senare fick hon ytterligare ett anfall\. Och sedan ett till\. Våra föräldrar uppmuntrade oss att skaffa en second opinion\. Den andra läkaren beslutade att Judy skulle få en MR\-undersökning, trots att den första läkaren fortfarande hävdade att det bara var feberkramp och inte var särskilt angelägen om att göra MR\. Några veckor gick innan de fick in henne i schemat\. Dagen efter MR\-ringde läkarens mottagning\. En tid hos en neurokirurg hade bokats till två dagar senare\. Situationen hade gått från ”ingen brådska” till ”ni kommer, inga frågor\.” Neurokirurgen sa att Judy hade en AVM och försökte förklara vad det var, men det mesta av informationen for rakt över mitt huvud\. En tid för en angiografi bokades, och förklaringar av procedurer och krav på oss som föräldrar lades till i mitt snurrande huvud\. När jag försökte smälta all information jag fick i ett telefonsamtal insåg jag att de förberedde oss för möjligheten till operation\. Våra böner blev alltmer innerliga när vi genomgick ett EEG \(hjärnskanning för att leta efter anfallsaktivitet\) och fler läkarbesök\. Vi önskade helande för vår baby så att hon kunde leva ett normalt liv\. Vår tro på Gud kom i spel när vi försökte underkasta oss Hans vilja\. Vänner, familj och bekanta förenade sig alla med oss i bön\. Vi ägde en bulkmataffär, och många lokala icke\-mennonitiska människor kände oss\. Vi hade blivit goda vänner med några kristna från en lokal församling\. När de hörde om omständigheterna frågade de om de fick ha ett böne\- och handpåläggningsmöte för att be för Judys helande\. Även om den församling vi gick till inte brukade göra det, uppskattade vi deras uppriktighet och tro på Gud, så vi gick med på det\. Det blev kväll och vi samlades i deras kyrka tillsammans med deras pastor och några medlemmar som kände oss\. De bad i tur och ordning och proklamerade Guds helande för Judy eftersom de ”visste” att det var Hans vilja att läka henne\. De bad särskilt att läkarna inte skulle hitta något när de gjorde angiografin\. Sedan bad de oss att be\. Fastän vi inte var vana vid att be högt, särskilt inte inför andra människor, hade vi förtröstan på att Gud kunde hela vår baby och ville göra vår del\. Vi bad om Guds vilja och uttalade vår acceptans av vad Han än valde\. Dagen därpå körde vi den timme och en halvtimmes långa vägen till Madison Children's Hospital för angiografin\. Syftet med detta test var att identifiera vad som orsakade hennes anfall och att hitta dess exakta plats\. Efter testet åkte vi hem för att invänta resultaten\. Jag ville inte att min brist på tro skulle hindra min dotters helande, och jag visste att Gud kunde hela henne, men vem var jag att säga åt Honom vad Han skulle göra? Medan jag kämpade med detta väntade vi på besked från läkaren\. Två dagar senare ringde läkarens mottagning\. Sjuksköterskan i telefon berättade att angiografin inte visat något\! Det verkade förbrylla dem\. Det var inte alls vad de förväntat sig, och de förstod inte varför de inte kunde hitta problemet\. Gud vare lov\! Vi förundrades över det under Han hade verkat\. När vi tog Judy till nästa besök hos neurokirurgen frågade jag honom vad Judys problem varit eftersom angiografin inte visat något onormalt\. Han sade att det verkade som om hon hade en liten mängd blödning i hjärnan, men att vi inte skulle oroa oss för det\. Jag tyckte att det var ett av de märkligaste uttalanden jag hört\. Jag hade alltid haft uppfattningen att blödning i hjärnan är mycket allvarligt och inte bör ignoreras\. Men jag var ganska säker på vad som hade hänt och berättade för läkaren om bönerna\. Hans svar var avmätt och jag kunde inte avgöra vad han egentligen tänkte\. De bokade Judy för ett andra läkarbesök och en MR om sex månader, vilket jag tyckte var lite märkligt med tanke på att de inte trodde att det var något fel på henne\. Jag planerade inte att behöva den MR\-undersökningen eller det besöket eftersom jag trodde att Gud hade helat henne\. Den sommaren slutade vi ge henne hennes anfallsmedicin och hon verkade frisk\. De sex månaderna höll på att gå ut, och vi trodde att problemen var bakom oss\. Sedan, en vecka före den planerade MR\-undersökningen, fick hon ett anfall\. Vilken chock\! Hur kunde detta ske? Hade inte Gud helat henne?? Vad pågick? Jag kände mig förrådd\. Allt jag kunde fråga var: ”Varför?” Och nu vad skulle vi göra? Så mycket känslomässig omvälvning och självrannsakan\! Jag kände mig sviken och mitt i min tro skakad\. Jag hade trott på Gud och det var slutligen dit jag alltid kom när jag tvivlat\. Fast som en klippa under all omvälvning var sanningen att Gud är, och Hans vägar är långt över min förståelse\. Jag fann i kärnan av min tro på Gud en trygg plats där Han vet och har mitt bästa för ögonen\. Och den planen kanske inte innefattar de ting jag vill ska ske i min begränsade jordiska syn\. Tänk om Hans plan var högre? Tänk om det fanns någon vi skulle möta under vår medicinska resa som behövde se Kristus i oss? Var vi villiga att vara Hans vittnen på bekostnad av vår bekvämlighet och ett enklare liv? Vår dyrbara lilla flicka kom till slut att genomgå hjärnoperation vid blott tre och ett halvt års ålder\. Att hantera anfall, operation och otaliga tester genom åren gav oss ingen liten mängd stress, men Gud hade och har en plan, och de ”varför” vi frågar kanske inte blir uppenbarade förrän vi ser Honom ansikte mot ansikte\. Så, svarar Gud alltid på bön? Jag säger ja, det gör Han\. Ibland säger Han ”Ja” och vi får det vi vill ha; ibland är Hans svar ”Nej” och vi får inte det vi ber om\. Ibland viskar Han ”Vänta”, och i Sin egen tid och på sitt sätt låter Han oss få det hjärtat begär\. Som ett barn som litar på sina föräldrar lämnar jag svaren på mina böner i vår allsmäktige Guds händer och förtröstar på att Han vet vad som är bäst för mitt liv\. ![Ett barns hand som håller ett vuxet finger]() ## Tidskriftsreferens - [En sovande nyfödd bebis som har ett tunt pannband](): Brimming Focus Photography - [Ett barns hand som håller ett vuxet finger](): Brimming Focus Photography