# När Guds väg fungerar SYSTER TILL SYSTER Språk: sv Författare: Anna L\. Martin Poteau, OK Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, Sommar 2020, Nummer 2 Originalsidor: 22–27 Läs artikeln: Original\-PDF: Summer\-2020\-Remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, Sommar 2020]() ![En nyfödd babys hand som håller om en vuxens finger]() Vi bad Herren om honom, vårt tredje barn, vår tredje son\. Han kom med våren, den krönande skapelsen av nytt liv, och jämrade sig över sina omstuvade omgivningar\. Folk kommenterade hans klagan: de tyckte att den var bedårande\. Det tyckte vi också\. Vi älskade honom, gosade med honom och kallade honom Judson\. Sterling och jag hade, innan Judson föddes, åtagit oss att ta med vår ungdomsgrupp på en missionsresa till Mexiko\. Avresedagen inföll fem veckor efter att Judson kom\. Som ledarens hustru ansvarade jag för att ta med mat till gruppen för hela vistelsen\. Att skriva listor och handla upptog mig helt under förberedelserna\. Judson förberedde sig på sitt eget sätt\. Han fick problem med tarmarna\. Han gick sju dagar utan att bajsa i blöjan\. Jag frågade min barnmorska om det, men hon tog händelsen med ro\. När det gick ytterligare sju dagar innan nästa fulla blöja frågade jag hans barnläkare\. Hon var också obekymrad\. Så vi begav oss till Mexiko: Sterling och jag, vår fem veckor gamla baby och två minibusslaster med ungdomar\. Även om förberedelserna hade varit ansträngande för mig var tiden i Mexiko som en semester\. Det enda jag behövde göra där var att ta hand om min baby och ha uppsikt över måltiderna\. Men Judson tyckte inte alls om resan\. Jag höll honom nära i famnen i timmar, sittande under en presenning på en dramatisk sluttning med utsikt över byggplatsen där vår grupp arbetade\. Judson verkade orolig och obekväm hos mig\. Han grät om någon annan höll honom\. Jag kände att något inte stod rätt till, men hade inga bestämda tecken på vad det kunde vara, förutom att dag efter dag gick utan en smutsig blöja\. Den sjätte natten i Mexiko lade jag Judson i hans resesäng\. Men Herren drog mig tillbaka och manade mig att lyfta över honom till sängen bredvid mig\. Jag kände tydligt denna maning och lydde, trots att jag låtit Judson sova i resesängen de andra nätterna\. Vi somnade\. Någon gång under natten vaknade Judson och gick inte att trösta\. Jag försökte med det ena och det andra, själv halvsovande\. Plötsligt skrek han till, men kvävdes mitt i skriket och blev sedan alldeles slapp\. ”Sterling\!” ropade jag\. ”Tänd ficklampan\! Han andas inte\!” Jag satte mig upp i sängen och undersökte min baby i ficklampans sken\. Hans lilla ansikte kämpade desperat, men inget andetag eller ljud kom fram\. Inom några sekunder kom andningen tillbaka, och han skrek igen\. Sedan kvävdes han\. Som om en osynlig hand grep om hans ömtåliga hals upphörde andningen, och hans ögon spärrades upp av skräck\. Jag förde fingret genom hans mun för att se om något satt fast i luftvägarna, men hittade ingenting\. Judson skälvde, drog efter andan och grät\. Tårarna pressade sig fram ur hans ögon\. ”Åh, be”, bad jag\. Sterling bad, och staplade böner på varandra i en hög riktad mot himlen medan vår baby åter slutade andas\. Det upprepades flera gånger till: sekunder av skräckslagna skrik, följda av sekunder av plågande tystnad\. Svett pärlade på Judsons ansikte\. Det var plågsamt att se på\. Tankarna flög genom huvudet på mig: Vår baby kommer att dö\. Bara så där\. Utan förvarning\. Här ute utan någon läkarhjälp\. Åh Gud\! Hjälp oss, hjälp oss, hjälp oss\! Hur kan man bara stå och se på medan ens baby dör? ”Jag hämtar missionärens hustru”, bestämde Sterling\. Jag stammade fram böner medan jag höll Judson\. När missionärens hustru kom gav jag honom till henne, tacksam över att ha en kvinna som var äldre än jag hos oss\. Vi bad tillsammans och vädjade till Gud att ingripa\. Judson började gråta och andades normalt medan hon undersökte honom\. Hon gav honom tillbaka till mig när han hade lugnat ner sig\. ”Jag vet inte vad det är”, sa hon när vi hade berättat vad som hänt\. Vi tackade henne för att hon hade gått upp mitt i natten och återvände sedan till vårt rum\. Jag grät medan Judson sov fridfullt i mina armar\. ”Jag uppfattar det som en demonisk manifestation”, sa Sterling\. ”Om djävulen kan skrämma oss med vad som skulle kunna hända vår baby medan vi är ute i obygden, kan han få oss att packa ihop hela gruppen och åka hem\. Djävulen vet att goda saker händer här, andligt sett; det här är inte rätt tid att fly\. Vi får inte låta honom fylla oss med rädsla\.” Jag höll med\. Det ovanliga sättet som Judsons andning kom och gick på såg ut som om en ond hand grep om hans hals\. Det verkade inte finnas någon naturlig förklaring till den fruktansvärda händelsen\. Sterling lade sin hand på Judson och bad, tillrättavisade djävulen särskilt och bad om Guds beskydd\. Vi lade oss ner i frid och trygghet och somnade\. På morgonen verkade Judson inte besvärad av det som hänt, även om hans oro ökade\. Åtta, nio och sedan tio dagar gick utan avföring\. Han grät, och hans mjuka, bedårande gråt rev i mitt hjärta\. När vi reste tillbaka till USA oroade jag mig över hur han drog sig undan när jag ammade honom, vred sig och gnällde tills han i stället somnade\. Sedan började han kräkas upp mat\. När han till slut kräktes upp klar gul vätska blev jag orolig\. Den elfte dagen besökte vi en sjuksköterska med förskrivningsrätt i en mennonitkoloni i Mexiko\. Hon undersökte Judson, lyssnade på min redogörelse och svarade lugnt: ”Och det här är ert första barn?” ”Nej”, svarade jag och mötte hennes lugn med mitt eget\. ”Det här är mitt tredje\.” Då mötte hon min blick under tystnad och undersökte Judson på nytt\. Hon gav honom ett stolpiller och påpekade att alla bebisar är olika\. Och det är de\. Den här var verkligen det\! Efter den tillfälliga lindringen från stolpillret verkade Judson må bättre\. Han var sju veckor gammal när vi kom hem\. Från det att han var tre veckor tills han var sju månader hade han problem med tarmarna\. På söndagarna tog folk på hans lilla ansikte och kommenterade hans söta lilla gråt\. Andra dagar satt jag hopkrupen i gungstolen och hörde, men hörde ändå inte, hans söta lilla gråt\. Vissa dagar verkade den aldrig ta slut\. Jag höll honom hela tiden utom när han sov middag\. Jag lärde mig hans mönster: flera dagar utan att bajsa, då han gradvis blev grinigare, ammade allt mindre och till slut grät rakt ut tills jag gav honom tillfällig lindring med ett stolpiller\. Trots vad folk brukade misstänka var han inte förstoppad\. Min modersinstinkt sa mig att något inom honom inte naturligt satte igång tarmarna\. ”Utan spannmål”, föreslog en bok\. ”Det kan vara Hirschsprungs sjukdom, som kan behandlas på naturlig väg genom att utesluta spannmål\.” Så jag slutade äta spannmål\. Fem veckor släpade sig fram på min ändrade kost\. Judson verkade inte märka mina ansträngningar\. Hans barnläkare lyssnade på min redogörelse för hans rutiner och beställde sedan ett test för Hirschsprungs sjukdom\. Testet visade inget\. Jag började tacksamt äta spannmål igen, men möttes redan nästa söndag av ett nytt råd\. En erfaren mamma sökte upp mig i barnkammaren, dit jag hade tagit min tillflykt från den bullriga samlingssalen, och där jag gungade min lille son, gungade, gungade, gungade\. ”Har du övervägt att utesluta mjölkprodukter?” Nej, det hade jag inte\. ”Jag tycker att du ska prova att utesluta mjölkprodukter”, bestämde hon\. Som ur en välbläddrad läkarhandbok räknade hon upp skälen för det här tillvägagångssättet\. Hans barnläkare tyckte inte att det var någon bra idé att utesluta mjölkprodukter\. Jag besökte hennes mottagning efter tre veckor med den kosten\. ”Du behöver fettet i mjölkprodukter för att hålla uppe mjölkproduktionen”, förmanade hon mig\. ”Dessutom är det första tecknet på mjölkintolerans blod i avföringen, inte utebliven avföring\.” Jag hade inget emot att sluta med kosten utan mjölkprodukter\. Vi provade andra saker\. Judson höll envist kvar lavemang\. En ordinerad dos laxermedel gav inget resultat\. Vid ett tillfälle sa läkaren åt mig att helt enkelt vänta ut det tillsammans med Judson, övertygad om att hans tarmar skulle komma igång av sig själva\. Judson väntade ut mig\. När det hade gått 17 dagar tog jag till stolpiller för att lindra min olyckliga babys besvär\. Men det var inte bara matsmältningsmysteriet som orsakade oss sorg över vår baby\. Även när tarmen var tömd var han grinig\. Måltiderna blev en plåga\. Judson kämpade emot när jag satte mig vid bordet för att äta med familjen\. Jag vande mig vid att hålla honom fast över axeln medan jag snabbt åt med en hand\. Fast jag vande mig egentligen inte\. Jag blev aldrig van vid hans gnäll\. Jag lärde mig att göra hushållsarbetet medan han sov middag, för det var omöjligt att göra något annat än att ta hand om honom när han var vaken\. ![Ett tomt sjukhusrum med en säng och sittplatser]() Kyrkan var också en öm punkt\. Judson betedde sig sämre på alla platser där det var liv och rörelse, men i kyrkan blev han omöjlig\. Jag kämpade med honom tills han somnade, oftast lagom till att jag hann höra den sista delen av predikan\. Gemenskapsmåltiderna var en katastrof\. Judson skrek\. Han lät ingen annan än mig röra vid sig, och inte ens jag kunde lugna ner honom\. När vi hade tagit mat och gett vår lilla familj att äta var jag utmattad och redo att åka hem\. Det verkade som om han var rädd för något\. Vad det var kunde jag inte komma på\. Så småningom insåg jag att han till och med verkade rädd för Sterling\. Vid den här åldern hade våra andra pojkar lärt sig att Sterling var ”roligare än mamma”, men det hade inte Judson\. Han drog sig undan sin pappa\. Han motsatte sig Sterlings försök att närma sig honom och klamrade sig hårt fast vid mig\. Och min modersinstinkt, djupt förankrad under vågorna av utmattning, reagerade\. I en motsägelsefull blandning av känslor hann jag knappt lämna över Judson till någon annan innan hans uppenbara förtvivlan över att vara utan mig grep tag i mitt hjärta; då tog jag tillbaka honom, höll honom nära och lugnade honom\. Det verkade som om hans intensiva behov fyllde mig, även när han härskade över mig, skällde ut mig och tömde mig på krafter\. Jag förstod det inte\. ”Jag tror att du borde ge honom en bra probiotika”, föreslog min svärmor\. Det lät bra, åtminstone på söndagskvällen\. På något sätt gick veckorna, och jag hittade aldrig tid att skaffa en bra probiotika\. ”Prova en bra multivitamin”, rådde en annan vän efter att ha sett oss under bönemötet\. ”Det kan verkligen vara mask\. Jag kände en liten flicka som var helt omöjlig; hon bara skrek och skrek, och när de väl behandlade henne mot mask blev hon helt bra …” Det lät också bra\. Det lät också som ett stort projekt\. Jag visste inte var jag skulle börja leta information om ”mask”, och jag hade inte heller plats för det i huvudet\. När han var omkring sex månader gammal hade vi den värsta perioden med honom: nästan en vecka då han grät och grät och vägrade amma eller låta sig tröstas\. Vi bad vårt tjänsteteam att smörja honom med olja\. Efter smörjelsen väntade vi förväntansfullt\. Inom några timmar var Judson tillbaka i sitt rastlösa gnällande\. Vi väntade ytterligare ett par dagar innan vi uppdaterade hans barnläkare\. På hennes inrådan tog Sterling och jag honom till sjukhuset, där en specialist på barns mag\- och tarmsjukdomar kunde hjälpa oss\. Det skrämde oss att ta vår förbryllande och sårbara baby till sjukhuset\. ”Be för oss”, bad vi när vi berättade det för våra familjer och bröder och systrar i församlingen\. När vi skrevs in på sjukhuset hade Judson piggnat till\. Sjuksköterskan visade oss till ett rum\. Hon lade Judson i den kalla sjukhussängen med galler och klädde honom i en grov sjukhusskjorta\. Medan vi väntade på att läkaren skulle komma in förundrades Sterling och jag över förändringen hos vår son\. Han låg lugnt i sängen, kände på spjälorna och såg sig omkring\. Inte i tre minuter, inte i 30, utan i en hel timme, innan han till slut somnade\. Ett sådant beteende var helt okänt hos Judson\. Vi såg blygt på varandra\. ”Jag känner mig ganska dum”, erkände jag för Sterling\. ”Vad kommer läkarna att tänka när de ser den här friska lilla krabaten? Och vad ska vi göra med den enorma sjukhusräkningen?” Jag täckte ansiktet med händerna\. Sterling ryckte på axlarna, lika förbryllad som jag\. ”Jag tror att folk måste ha bett\.” Det blev vändpunkten för Judsons fysiska hälsa\. Sjukhuset skrev ut oss nästa dag och intygade i Judsons journal att han var frisk\. De kunde inte hitta något fel på vårt barn\. Kort därefter gick hans tarmproblem över\. Han blev regelbunden som soluppgången – alltför regelbunden för mamman som dittills inte behövt några extra blöjor, våtservetter eller kläder\. Vi prisade Herren för bönesvaret\. Men han grät fortfarande\. Månaderna gick medan vi såg fram emot varje milstolpe: kanske när den här tanden kommer fram, kanske när han börjar krypa, kanske när han börjar gå\. Judson kröp vid sex månader, gick vid tio månader, åt – eller, mer korrekt, åt inte – mat från bordet, och ändå gnällde han\. Vissa dagar gick jag omkring med en liten ”igel” hängande i kjolen\. Andra dagar gick jag inte omkring\. Sterling försökte hålla honom medan jag åt kvällsmat, men Judson avskydde det ännu mer än att sitta hos mig vid måltiderna, och snart gav jag efter för hans vädjande gråt\. Nästan den enda gången han var nöjd var när han sov\. Mest förbryllande var hans uppenbara rädsla för Sterling och hans irrationella beteende i kyrkan\. ”Skämmer vi bara bort honom?” frågade jag Sterling\. ”Kanske vill han bara inte sitta stilla i kyrkan, precis som vilken annan baby som helst\.” Sterling funderade\. ”Om det vore så, varför skulle han då göra så våldsamt motstånd mot gemenskapsmåltider? De borde vara roliga\. Och om du skämde bort honom, varför skulle han då inte vilja göra roliga saker som att gå ut med mig eller äta snacks?” Jag visste inte\. Jag trodde inte att jag skämde bort honom, men jag kunde inte vara säker\. Jag tänkte att även en bortskämd baby borde tycka om att då och då vara borta från sin mamma\. Inte Judson\. Han följde hela tiden med mig, med ena handen knuten i min urringning och den andra handen pressad mot mig så att han kunde se vart vi var på väg\. Om han inte tyckte om riktningen försökte han ofta styra mig med överraskande kraftiga utfall\. Hans oroliga, överdrivet vaksamma beteende förbryllade mig\. Kanske var det något mer som var fel, något som hade med nervsystemet att göra\. ”Du vet, när vi tog hand om min systerdotter hade hon anknytningsproblem”, sa en syster till mig under gemenskapsmåltiden\. Judson hade vänt sitt öppna lilla ansikte bort från henne, så vi pratade faktiskt över sorlet i salen\. ”Hon hade aldrig knutit an till någon på grund av de dåliga hemförhållandena\. Jag började bära omkring på henne överallt tills hon knöt an till mig\. Sättet Judson verkar otrygg på, även när han är med dig, får mig att tro att han inte har knutit an\. Kanske är det därför han får panik varje gång du sätter ner honom\.” Kanske\. Men var och när skulle han ha fått anknytningsproblem? ”Hade han en traumatisk förlossning?” frågade kvinnan\. Jag tänkte efter\. ”Nej, det hade han inte …” Jag tänkte tillbaka på den skrämmande händelsen i Mexiko\. Kanske hade den rubbat den naturliga anknytningsprocessen\. Eller kanske sjukhusvistelsen\. Kanske den kikhosta han fick som åtta månader gammal\. När de här händelserna rullade genom mitt huvud insåg jag att Judsons första tid verkligen hade varit svår\. Kanske fanns det goda skäl till att hans känslomässiga balans var rubbad\. Han verkade faktiskt otrygg nu\. Rädd\. Som om han hela tiden var i ”överlevnadsläge” och jag var hans tvivelaktiga källa till tillfällig trygghet\. Om han hade anknytningsproblem, då hade jag gjort fel under hela hans spädbarnstid\. Jag försökte gång på gång låta andra, som hans farmödrar, hålla honom i hopp om att han skulle förstå att han var trygg hos dem\. Det fungerade inte\. Samtalet med kvinnan fick mig att börja tvivla på mina metoder och oroa mig för att jag hade skadat Judson ännu mer genom att göra så\. Att bära omkring på honom hela tiden skulle åtminstone vara gratis\. Jag skaffade en bärsele och började bära honom medan jag arbetade\. Han älskade det, men det gjorde inte min rygg\. Snart slutade jag också med det, eftersom inga hoppfulla tecken på anknytning visade sig\. Om min själ skulle slitas ner av att ta hand om det här barnet behövde åtminstone inte ryggen göra det också\. Vi försökte med disciplin\. Vi höll ju på att uppfostra två andra pojkar, och disciplin var inget nytt i vårt hem\. Det verkade inte som om vi hade gjort något annorlunda med Judson än med de andra pojkarna, men resultatet var definitivt annorlunda\. Judson reagerade med okontrollerad skräck\. Den mjuka spädbarnsgråten var sedan länge borta\. Vi visste inte hur vi skulle lära honom att känna sig trygg i Sterlings omsorg, för disciplinen verkade bara öka hans oro\. Och hur lär man ett barn att leka borta från sin mamma? Efter några utmattande försök i kyrkan, då han vägrade att lyssna, började vi känna att ett kok stryk inte var rätt sätt att nå fram till honom\. Det kändes faktiskt som om vi aldrig nådde fram till honom\. Men om aga inte fungerade, hur skulle vi då kunna lära honom? Jag mindes att jag sett andra mammor hålla handen över småbarns mun för att lära dem att gråt inte gav det resultat de ville ha\. Kanske behövde han lära sig att sluta gråta\. Jag försökte med det ett tag\. Strax efter att Judson fyllt ett nådde hans beteende en fruktansvärd kulmen\. Han var tillräckligt stor för att vägra lyda eller låta sig lugnas\. Disciplinen verkade göra honom galen\. Till slut tog jag fram en bok om barns utveckling\. En beskrivning av ett tillstånd som kallades kvarstående skräckreflex beskrev vårt barn precis\. Med enkla terapeutiska övningar, lovade boken, kunde vi rätta till det\. Men vi skulle behöva en expert på området som arbetade med oss och lärde oss terapin\. ”Vad tycker du?” frågade jag Sterling efter att ha berättat om innehållet i boken\. Han såg osäker ut\. ”Jag vet inte”, sa han eftertänksamt\. ”Det här är inte vad jag skulle ha fått lära mig om barnuppfostran\. Jag har alltid trott att kärlek, bön och konsekvent disciplin var nycklarna till normal barnomsorg\. Vi har inga andra belägg för att något är fel med Judson än att han är gnällig\. Jag tvekar inför att sätta en etikett på honom\.” Det gjorde jag också\. Vi erkände båda att vissa barn har särskilda behov och att det är en gåva att det finns särskilt utbildade omsorgspersoner, men vi ville inte förhasta oss och sätta en ursäktande etikett på Judsons beteende\. Men nästa dag vällde utmattningen av att ta hand om honom tillbaka som dimma\. Vi pratade om den kvarstående skräckreflexen igen\. Kärlek hade vi verkligen försökt med\. Bön hade vi åtminstone försökt i viss mån\. Den konsekventa disciplinen var en annan sak\. Till skillnad från med våra andra pojkar verkade den inte fungera med Judson\. Enligt texten om kvarstående skräckreflexer kunde disciplinen få motsatt effekt mot den avsedda\. ”Du kan ringa och boka en tid hos terapeuten”, bestämde Sterling\. ”Det är värt ett försök\. Hon är också kristen och föreslår inget annat än fysiska övningar för att träna om hjärnan\.” Så det gjorde jag\. Terapeuten bodde åtta timmar bort, och det var inget man kunde avfärda lättvindigt\. Men vi tyckte att löftet om hjälp var värt resan\. Under tiden berättade jag för några personer vad vi funderade på\. Några av dem lovade att be för oss\. Min svärmor erbjöd ett kosttillskott för barn som skulle verka lugnande och hjälpa koncentrationen\. Jag lyckades också ta mig till hälsokostaffären och skaffade en probiotika och en multivitamin\. Tiden för mötet med terapeuten närmade sig\. ”Jag förstår inte hur vi ska kunna åka”, sa Sterling några dagar innan\. ”Vi har haft väldigt hektiska veckor, och vi är alla trötta\. Jag förstår inte hur vi ska få in en tvådagars bilresa för ett enda kort möte\. Men jag antar att vi måste\. Om det hjälper Judson är det värt det\.” Jag kände också hur spänningen drog åt nacken bara jag tänkte på resan\. Den veckan gjorde vi en kraftsamling för att träna Judson\. Vi var bestämda mot honom och försökte få hans vilja att rätta sig efter vår\. Han avskydde det\. Varje gång Sterling tog hand om honom reagerade han våldsamt\. Varje dag avsatte jag tid till att sitta med honom i soffan, hålla hans händer och kräva att han var tyst, med blandat resultat\. Söndagen före dagen då vi skulle åka till mötet tackade vi ja till en middagsinbjudan hemma hos människor vi inte kände särskilt väl\. Jag tillbringade tiden med att kämpa med min lille son och fick svälja både stolthet och bekvämlighet medan jag gjorde det\. Samtidigt pratade Sterling med männen om våra svårigheter med Judson och nämnde tanken att han var rädd och möjligheten till terapi\. ”Har du någon gång tänkt på hur Judson måste känna sig när du disciplinerar honom på det sätt jag såg din hustru göra tidigare?” frågade en av männen vänligt\. ”Jag lade märke till uttrycket i Judsons ögon när hon höll fast honom och täckte över hans mun\. Han såg skräckslagen ut\. Om ni verkligen tror att han har problem med rädsla kanske ni borde försöka se på disciplinen ur hans perspektiv\. Ett av våra barn reagerade också orimligt på våra vanliga uppfostringsmetoder, tills jag började beskriva för barnet vad jag tänkte göra …” Den här brodern berättade varsamt om en erfarenhet med deras barn\. Sterling blev både överraskad och välsignad av den varsamma insikten\. Männen berättade lite till\. Det var som om vi hade varit alltför nära situationen för att se den klart, och Herren hade gett oss perspektiv genom en klok betraktare\. Vi kom överens om att avboka tiden hos barnutvecklingsterapeuten och tänka om kring våra uppfostringsmetoder\. Vi bestämde oss för att tydligt förklara för Judson vad vi förväntade oss och vilka följder olydnad skulle få\. I stället för att hålla fast honom och kräva att han gav efter för vår vilja kom vi överens om att använda upprepade, små slag med en tunn käpp för att tillrättavisa hans egensinnighet\. ”Jag ska ägna den här veckan helt åt måltiderna”, bestämde Sterling\. ”Det betyder förstås att du får ta den tyngsta delen, eftersom du ger Judson två av dagens tre måltider\. Men jag ska försöka ta den större bördan\. Jag tänker också fasta och be om svar för det här barnet\. Vi har försökt träna honom vid måltiderna förut, men har aldrig hållit ut mer än en dag eller två\. Det är alltid ’något på gång’, och vi släpper efter\. Men det här är viktigt\. Alltför viktigt för att fortsätta låta ’livet’ komma emellan\.” Jag höll med honom\. Mitt hopp och min ro växte av beslutet\. Något med terapivägen hade inte känts rätt, men vi hade varit desperata efter ett svar\. Den veckan var tuff\. De andra pojkarna åt ensamma medan jag tillbringade långa stunder vid bordet med Judson\. Han skrek när jag tydligt krävde att han skulle sitta stilla och äta\. Han vred sig, kväljdes och grät\. Jag bad och gav honom små slag med käppen\. Vid kvällsmaten tog Sterling över\. Judson gjorde ännu vildare motstånd\. Den första kvällen tog det tre timmar innan vårt barn lydde och svalde en liten mängd mat åt sin pappa\. Flera kvällar till gick på liknande sätt\. Sterling arbetade med Judson varsamt och bestämt, pratade med honom, gav honom smisk och höll honom\. Jag försökte stänga ute ljudet\. Mitt beslut att stötta min man i allt detta brottades med mina känslor, men den här gången gav jag inte efter när Judson såg på mig med bedjande ögon\. Mot slutet av den första veckan visade Judson tecken på förbättring\. Han slutade gråta vid måltiderna\. Han satt i sin barnstol och åt några tuggor lydigt för vår skull\. Med ett komiskt ynkligt uttryck brukade han räcka Sterling och mig varsin av sina små saker att hålla i medan han åt, som om det gav honom mod\. Vi fortsatte med medveten träning just på det här området\. Mot slutet av den andra veckan hade hans beteende i allmänhet förbättrats\. Han började släppa taget om mig och söka egen underhållning, och gick omkring i huset med glada jollerljud\. Jag såg förundrat på när han gjorde normala babysaker: utforskade leksakslådan, klättrade i soffor och plaskade i toaletter\. Han vågade sig ut ensam och lärde sig snart att leka med bollar och leksaksbilar\. Jag slutade ge honom de olika kosttillskotten eftersom han mådde så bra\. En glädjefylld dag när pojkarna ropade i kör ”Pappa är hemma\!” pep Judson av förtjusning\. Nästa kväll när Sterling kom hem pep han igen, den här gången på väg mot dörren av glädje\. Jag öppnade den åt honom\. Han stapplade fram till bilen där Sterling var\. Sterling bar in honom i huset\. Från sin pappas armar såg Judson triumferande på mig och jollrade en kommentar om det som hänt\. Han gjorde inget försök att komma till mig\. Då visste vi att Sterling hade vunnit hans hjärta\. Sedan dess har han varit ett annat barn\. Nu ser vi på honom med glädje\. Hans lilla ansikte är ljust och strålande, ögonen klara och nöjda\. Han verkar uppenbart trygg\. Han har blivit en glädje att ha omkring sig och charmar familjen med sina stapplande upptåg\. Han har inte bara knutit an till Sterling, utan även vidgat sin krets av människor han känner sig trygg med\. Han umgås bra med sina bröder\. Han reagerar rimligt på träning inom andra områden\. Vi älskar honom, vår tredje lille son\. --- Så vad var det egentligen för fel på Judson? Jag tror att han hade en fysisk avvikelse under de första månaderna av sitt liv som orsakade obehag\. Hans spädbarnstid var skakig\. När jag ser tillbaka inser jag att jag omedvetet började skämma bort honom\. Någonstans i övergången från behov till krav började jag passa upp på hans lilla person\. Det skedde gradvis och i smyg\. Otroligt tidigt förstod han uppenbarligen att hans gråt styrde mig\. Jag såg det inte\. Vi såg det inte\. Vi såg det inte förrän vi började återta vår föräldrakontroll i hans uppfostran\. Vi vet fortfarande inte när det hände eller hur\. Men det här vet vi: Guds väg fungerar\. Bön fungerar\. Tuktans ris fungerar\. Det fungerar när en hustru stöder sin man när han kärleksfullt tillrättavisar sitt barn\. I en plan som trotsar mänskligt förnuft, än mer världslig undervisning, knöt processen att forma Judsons vilja honom fast till hans far\. Det skapade trygghet i hans lilla värld\. Sterling bestämmer\. Judson finner vila och trygghet i det\. Det befriade honom från bördan att kontrollera sin värld\. Han är fri att relatera till oss båda, fri från sin lilla själviska naturs tyranniska krav\. Något med tydligheten i att hans pappa är auktoriteten i hans liv har också befäst min auktoritet över honom\. Över två år har gått sedan Sterling började vända Judsons hjärta och vilja mot sig själv\. I dag är Judson en glad pojke som mår bra\. Han sitter tyst i kyrkan och vid andakterna; han tycker om gemenskapsmåltider och sina vänner; han tillbringar gärna tid med både pappa och mamma\. Envishet, oro och måltider är tre områden där vi dagligen måste vara noggranna med att träna honom – mer noggranna än vi behövde vara med våra två tidigare barn tillsammans\! Men det goda är att Judson reagerar väl på disciplin\. Vissa dagar känns det som om vi inte kommer någon vart, tills vi ser tillbaka på hur långt vår son faktiskt har kommit\. Vi prisar Herren för att han ingrep i våra liv genom att använda en lyhörd broder till att tala in i situationen\. Guds ord och Guds väg har nycklarna till att uppfostra ett lyckligt barn\. ## Tidskriftsreferens - [En nyfödd babys hand som håller om en vuxens finger](): Unsplash\.com - [Ett tomt sjukhusrum med en säng och sittplatser](): Unsplash\.com