# Traditioner: är de bra eller dåliga? Språk: sv Författare: \~ Mike Atnip Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, maj/juni 2011, Nummer 3 Originalsidor: 8–9 Läs artikeln: Original\-PDF: 2011\-05\-Remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, maj/juni 2011]() ![En affisch av trasigt papper med texten ’EFTERLYSES, död eller levande: kristna traditioner’, där ’död eller’ är överstruket och ’levande’ inringat]() Man behöver inte leta länge för att hitta en död tradition\. De ligger kring kyrkor som gamla gravstenar på en kyrkogård: ruttnande, sönderfallande och ändå så fulla av minnen att man inte bara kan tippa dem över en kulle någonstans\. Men hur är det med levande traditioner? Som trogna äppelträd i kyrkogårdens gärdeskant, som bär frukt med samma regelbundenhet som en \.\.\. *tradition*, välsignar de själar gång på gång\. Hur förvandlar man en sönderfallande gravsten till ett levande äppelträd? Här börjar min liknelse liksom halta \.\.\. Ändå finns det människor som menar att de där gamla, döda, torra traditionerna aldrig kan få liv igen: de MÅSTE bort\! I åratal har de upplevt traditioner som döda, torra, tomma och på väg att börja stinka, och de VET att kyrkolivet aldrig blomstrar om det täpps till av gravstenarna från svunna århundraden\. Men kom, låt oss resonera tillsammans\. Är problemet traditionen? Eller är det döden? För flera år sedan fick jag uppleva en lärdom som förändrade mitt perspektiv på livet\. I många år hade jag läst om kyrkor \(till exempel den tidiga kyrkan och de tidiga metodisterna\) och enskilda kristna som höll fast vid traditionen att fasta en viss dag i veckan\. ”Så formellt det måste vara”, tänkte jag\. Att göra en andlig övning som fasta till en veckotradition? Allt jag kunde se var några unkna, sönderfallande gravstenar på en kyrkogård\. Men en dag gav Herren mig förmågan att se en sanning som befriade mig från min misstänksamhet mot allt som är traditionellt: *traditioner blir vad vi gör dem till\.* Att fasta en gång i veckan på en bestämd dag kan antingen vara en gravsten eller ett äppelträd\. När jag befriades från min rädsla för traditionen tog jag upp den gamla \(och den är *mycket* gammal, den går tillbaka till de första århundradena i den kristna kyrkan\) traditionen att fasta en gång i veckan på en viss dag\. Och det var som ett troget gammalt äppelträd som bar mig många välsignelser\! Traditionen fick liv\! Nu är jag säker på att jag lätt skulle kunna förvandla den traditionen till en gravsten\. Allt jag behöver göra är att börja praktisera den för att jag *måste* i stället för att jag *vill*\. Men så länge jag har hållit den vid liv har jag aldrig ångrat det\. \(Och jag vill tillägga att jag på grund av schemaproblem inte har hållit fast vid den hela tiden sedan jag började\.\) Jag skriver de här orden med en börda på hjärtat\. I många år har jag sett människor reagera mot traditioner med en religiös reformators iver\. Ibland behöver traditioner förstås försvinna\. Eller åtminstone skulle det säkert inte skada någon om de försvann\. Men traditionen är inte alltid problemet\. Många gånger – faktiskt troligen oftast – är traditionen *inte* problemet\. Problemet ligger i hjärtat hos dem som praktiserar traditionen, som är lika dött som en övergiven kyrkogård\. Vad händer när du sjunger en gregoriansk sång med hela din själ inställd på sången? Den får liv\! Vad händer när du ger en broder en helig kyss, med all den helighet och kärlek du har inom dig? Den får liv\! Vad händer när du återupplivar den gamla seden med ”kärleksmåltid” och utövar den med massor av kärlek? Den får liv\! Låt oss vara försiktiga med att reagera mot traditioner, och låt oss vara försiktiga med att bevara dem\. Kyrkliga traditioner blir vad vi gör dem till\. Gör du det för att du måste, är det en död tradition\. Gör du det för att du vill, kan den bli en livslång, levande välsignelse\! \~ Mike Atnip