# Mintmannen En berättelse om tacksamhet Barnhörnan Språk: sv Författare: Elizabeth Rust Rome, Pennsylvania Ursprungligt nummer: The Heartbeat of the Remnant, Vinter 2024 Originalsidor: 14–15 Läs artikeln: Original\-PDF: Winter\-2024\-Remnant\_web\_250324\_133620\.pdf [The Heartbeat of the Remnant, Vinter 2024]() Dirk skannade församlingssalen och försökte vara diskret men misslyckades fullständigt när han vred och vände sig på sin plats\. Han var fast besluten att hitta broder Silas innan gudstjänsten började\. Varje söndagsmorgon sträckte han på nacken för att söka efter det grånade huvudet hos församlingens äldste medlem, och varje gång gav hans mor Dirk den där blicken som betydde: ”Sitt still och titta framåt\.” Den här morgonen behövde han inte ens titta bakom sig\. Två rader från scenen fick Dirk syn på broder Silas vita hår och hans svarta väst\. För Dirk var det en mycket särskild väst\. I västens ficka fanns något mycket viktigt\. I den fickan låg pastiller\. Lifesavers, närmare bestämt\. Och allt en liten pojke behövde göra för att få en av de pastillerna var att gå fram till broder Silas efter gudstjänsten och artigt be om en\. Då log broder Silas, stack in handen i innerfickan, drog fram en pastill och räckte den till pojken\. Därför letade Dirk flitigt efter var broder Silas höll hus—så att han skulle veta vart han skulle gå för att få en av de där pastillerna\. Denna söndag var inget undantag, och så snart det sista amen var sagt började en svärm av pojkar och flickor klustra sig kring broder Silas som talgoxar vid ett fågelbord\. Broder Silas delade generöst ut sina pastiller i tur och ordning, samtidigt som han fortsatte att samtala med männen\. När det blev Dirks tur sa han pliktskyldigt ”Tack” utan ens att tänka på vad han sade\. Dirk slösade ingen tid på att äta pastillen, och innan han visste ordet av var den borta och han kunde fortsätta med sin eftermiddag och resten av veckan\. Den torsdagen ringde telefonen, och när hans mor svarade kunde Dirk förnimma att det var ett inspelat meddelande eftersom hon bara lyssnade i stället för att föra sin del av samtalet\. Han tänkte inte mer på det förrän senare på kvällen när han överhörde sina föräldrar diskutera meddelandet\. ”Vilket sjukhus sa de att broder Silas ligger på? Sade de hur länge de räknar med att han blir kvar? Kanske borde vi hälsa på honom,” sa mor\. ”Jag tror det vore värdefullt om vi betalade honom ett besök,” svarade far\. ”Kommer han att vara i kyrkan på söndag?” avbröt Dirk och stoppade traktorns färd i sin omtanke om att få höra svaret\. ”Nej, jag tror det dröjer ett tag innan han känner sig redo att vara i kyrkan igen\. Han är mycket sjuk, Dirk,” sa far\. Varken hans far eller hans mor förväntade sig det svar som denna upplysning gav upphov till\. Dirk började gråta, och till en början blev de rörda över att han skulle vara så medkännande med broder Silas\. Sedan började Dirk krångla\. ”Men vad händer med min pastill? Om broder Silas inte är i kyrkan får jag ingen pastill\! Han måste bara vara i kyrkan\!” Han hade hållit på så här länge om hans föräldrar låtit honom\. ”Varför, Dirk Phillips, går vi inte till gudstjänst för att du ska få en pastill\. Vi går till gudstjänst för att tillbe Gud\. Dessutom borde du vara orolig för broder Silas, inte för huruvida du ska få en pastill eller inte\. Skulle du tycka om om dina vänner bara brydde sig om något du gav dem, utan att fråga hur du har det?” ”Förlåt\. Jag tänkte inte på det så,” snörvlade Dirk och använde ärmen som näsduk\. ”Kan du komma på någon i Bibeln som klagade när de inte fick vad de ville ha?” undrade mor\. Ingen dök upp i Dirks huvud, även om han var säker på att det fanns många exempel i Bibeln\. ”Israelerna, Dirk\. De klagade ofta och det behagade inte Gud,” påminde hon\. Då bad far Dirk läsa igenom 4 Mosebok 11 och skriva av de meningar som visade otacksamhet och hur Gud kände inför det\. Hans föräldrar försäkrade sedan Dirk att de skulle undersöka möjligheten att hälsa på broder Silas\. De föreslog också att de på vägen kunde köpa en påse pastiller, bara till broder Silas\. ![Ett glasburk som spiller ut inslagna pastiller bredvid en krukväxt]() När dagen kom för att hälsa på broder Silas tog far med sin son in i affären för att välja en påse pastiller\. ”Har du någonsin tänkt på hur många gånger broder Silas måste göra detta för att hålla sina fickor väl fyllda med pastiller åt er barn?” frågade han Dirk, vars ögon vidgades vid denna lilla uppenbarelse\. ”Nej, det har jag aldrig\. Men han måste nog ha köpt en hel påse varje vecka\! Vi är ju många barn i kyrkan\.” Det dröjde en hel månad innan broder Silas kände sig tillräckligt frisk för att gå på gudstjänst igen\. När han gjorde det lös Dirks ögon upp vid skådespelet\. Vid slutet av gudstjänsten dröjde Dirk kvar en stund innan han vågade gå fram\. För att vara ärlig kände han sig lite blyg\. Men när han såg de andra barnen få sina pastiller och såg det obestridliga glimtet i broder Silas ögon när han delade ut dem, växte Dirks självförtroende\. Han anslöt sig också till hopen\. ”Jag är glad att du mår bättre, broder Silas\. Jag saknade att se dig,” anförtrodde Dirk när han såg upp i ansiktet på den vänlige mannen\. ”Det är jag också\! Det är väldigt trevligt att vara tillbaka\. Jag saknade verkligen att vara här,” svarade broder Silas och lade försiktigt sin hand på Dirks axel medan de talade\. Han stack sedan in handen i västfickan och drog fram en pastill\. En Lifesaver, närmare bestämt\. Och denna gång, när Dirk tackade, var det med en känsla av tacksamhet och inte bara orden\.