# Pentagonal kristendom Språk: sv Författare: Mike Fisher Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, maj/juni 2011, Nummer 3 Originalsidor: 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 16 Läs artikeln: Original\-PDF: 2011\-05\-Remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, maj/juni 2011]() ## Inledning Mitt syfte här är att fundera över fem skilda förhållningssätt till biblisk kristendom som kan iakttas i konservativa kyrkor i dag\. Den här korta listan växte fram ur olika samtal som jag har deltagit i\. Det finns förstås fler aspekter, men i den här artikeln ska vi ägna oss åt dessa fem idéer som teman, perspektiv eller förhållningssätt: - Biblicism - Väckelsekristendom - Traditionalism - Kristocentrism - Restorationism Ibland gör kyrkor det tydligt att de håller fast vid en eller flera av dessa idéer\. Uttrycket ”Bible Church” är vanligt i kyrkonamn\. På skylten vid den lilla landsortskyrkan bredvid mitt hus står det: ”Oberoende, bibelcentrerad\.” I sådana fall är det tämligen uppenbart vilket förhållningssätt som tillämpas\. Andra gånger märks en församlings \(eller persons\) fokus på vad de oftast talar om i sina predikningar eller skrifter\. För ytterligare andra uttrycks ett tema inte direkt, men blir ändå mycket tydligt genom prioriteringar eller livsstilsval\. När vi nu tänker på vart och ett av dessa teman eller förhållningssätt ska vi först försöka definiera dem kortfattat utifrån hur de vanligen förstås\. Vi ska också se på den bibliska grund som finns för varje perspektiv\. Till sist ska varje förhållningssätt granskas kritiskt\. Avslutningsvis ska vi se på tre attityder som vi kan inta i förhållande till dessa saker\. ## Biblicism Vad är biblicism? En kort definition är *”att hålla sig till Bibelns bokstav\.”* För en något utförligare förklaring kan vi se på definitionen av *sola scriptura*: *”Sola scriptura \(latinets ablativ, ’genom Skriften allena’\) är läran att Bibeln innehåller all den kunskap som behövs för frälsning och helighet\. Följaktligen kräver sola scriptura att endast sådana läror får godtas eller bekännas som finns direkt i \[Bibeln\] eller indirekt kan härledas genom giltiga logiska slutledningar eller giltigt deduktivt resonemang utifrån Skriften\.”* \(Wikipedia\) > Biblicism: Bibeln säger det, och därmed är saken avgjord\!\! Detta förhållningssätt skulle alltså försöka göra Bibeln till norm för allting\. Biblicism innebär att hålla sig till vad Bibeln säger; allt därutöver kan vara onödigt\. Det verkar rimligt som en lösning på våra problem\. Bibeln har sista ordet, och vi bör använda den som norm för att pröva allt\. Biblicism betraktar Bibeln som källan till tidlös sanning, och att upptäcka den är en av våra viktigaste uppgifter som kristna\. Något intressant döljer sig i definitionen ovan\. Enligt synen på *sola scriptura* ska inte bara de läror som ”finns direkt” i Bibeln godtas, utan även sådana som kan hittas ”indirekt genom giltiga logiska slutledningar eller giltigt deduktivt resonemang utifrån Skriften”\. Det tycks antyda att det kan krävas en del arbete för att utvinna de läror i Skriften som inte omedelbart framgår\. Man skulle kunna tänka sig att det ”giltiga logiska resonemang” som påstås behövas för detta arbete bäst bedrivs av dem som har gjort det till sin uppgift att studera logikens principer och hermeneutikens vetenskap, liksom textens grundspråk\. Att de flesta kristna samfund i dag förväntar sig att deras predikanter ska ha ägnat flera år åt att studera Bibeln i akademiska sammanhang visar hur utbrett just detta förhållningssätt är\. Vad säger då Bibeln om biblicism? På sätt och vis är det en märklig fråga, eftersom Bibeln i den form vi känner den inte fanns förrän flera hundra år efter att den sista boken skrevs\. Vi har dock många bibelställen som hänvisar till andra delar av Bibeln\. Till exempel: > *Då räckte HERREN ut sin hand och rörde vid min mun\. Och HERREN sade till mig: Se, jag lägger mina ord i din mun\. Jer\. 1:9* > > > > *Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till vederläggning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning\. 2 Tim\. 3:16, 17* > > > > *Och han sade till dem: Detta är vad jag sade till er medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, profeterna och psalmerna\. Luk\. 24:44* > > > > *Se vår Herres tålamod som en möjlighet till frälsning\. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er efter den vishet han fått, och så gör han i alla sina brev när han talar om detta\. I dem finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger, liksom de gör med de andra Skrifterna, till sitt eget fördärv\. 2 Pet\. 3:15–16* Det finns många fler exempel\. Men av dessa avsnitt kan vi förstå att skrifterna i Bibeln innehåller Guds egna ord\. De innehåller profetior som ska uppfyllas\. De innehåller sådant som är svårt att förstå, men vi varnas för att förvränga det som står där\. Vi uppmanas också att läsa och förstå dess ord\. Upp\. 1:3 ![Människor knäböjer i bön under ett väckelsemöte]() Det verkar finnas starka grunder för det biblisistiska förhållningssättet, eftersom Bibeln är den auktoritativa källan till kristen lära\. Men det finns några möjliga problem med detta förhållningssätt\. Biblicism kan möjligen leda till en sorts elitism, där tolkningen av Bibeln överlåts åt en elit av människor \(teologer och forskare\), medan vanligt folk inte anses kunna förstå Skriften\. En överdriven betoning av biblicism kan också leda till avgudadyrkande synsätt på Bibelns text, till exempel den felaktiga tron att en viss översättning är den enda gudomligt inspirerade texten eller att den fysiska boken i sig är ett heligt föremål\. Oroväckande är också att många grupper som starkt bekänner sig till biblicism är djupt oense med varandra om vad Bibeln faktiskt lär\. Det verkar som om biblicism som förhållningssätt inte har hjälpt kyrkan att nå någon slags enhet\. Vissa har faktiskt hävdat att den protestantiska reformationen, med sitt tema *sola scriptura*, har lett till att kyrkan splittrats\. Slutligen kan en betoning på biblicism på sätt och vis uppfattas som ett stelt, legalistiskt förhållningssätt till något som kanske framför allt borde vara en livfull och spontan erfarenhet\. Biblicismens akademiska eller intellektuella prägel kan faktiskt vara det som får vissa att efterlysa ett annat förhållningssätt – ett som är mer inriktat på hjärtat eller anden\. ## Väckelsekristendom Ett förhållningssätt som kretsar kring hjärtat eller anden skulle kunna kallas ”väckelsekristendom”\. Vad är väckelsekristendom? ”Många kristna ser väckelser som att kyrkan själv återställs till en levande och innerlig relation med Gud efter en period av tillbakagång\.” \(Wikipedia\) *Elwell Evangelical Dictionary* definierar väckelsekristendom som ”en rörelse inom den kristna traditionen som betonar religionens dragningskraft på individens känslomässiga och affektiva sida, liksom på den intellektuella och rationella\. Den menar att ett livskraftigt kristet liv börjar med att hela människan svarar på evangeliets kallelse till omvändelse och andlig pånyttfödelse genom tro på Jesus Kristus\. Denna erfarenhet leder till en personlig relation med Gud\.” När jag tänker på ett förhållningssätt som ”betonar religionens dragningskraft på människors känslomässiga och affektiva sida” tänker jag på allt som kyrkor gör för att väcka hjärtat eller beröra känslorna\. Sådant som kommer för mig är särskilda väckelsemöten, hänförelse i gudstjänsten, utbildade gudstjänstledare eller lovsångsgrupper, inbjudan till förbön vid altaret och betoning på personlig andaktstid\. Det är ett förhållningssätt som fokuserar på hjärtat eller den inre människan\. Det talar mycket om att söka Gud eller den helige Andes närvaro\. Väckelse framställs ofta som lösningen på kyrkans problem … ”Vi behöver väckelse\!” Som ordboksartikeln ovan uttrycker det betonar väckelsekristendomen kristendomens dragningskraft på människors känslomässiga sida likaväl som på den intellektuella och rationella\. \(Det biblisistiska förhållningssättet tycks betona det intellektuella och rationella, medan väckelseförhållningssättet betonar det känslomässiga eller andliga\.\) Vad säger Bibeln om tanken på andlig förnyelse? > *Men om du där söker HERREN, din Gud, ska du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och hela din själ\. 5 Mos\. 4:29\.* > > > > *Om då mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och vänder om från sina onda vägar, då ska jag höra det från himlen och förlåta deras synd och hela deras land\. 2 Krön\. 7:14* > > > > *Vill du inte göra oss levande igen, så att ditt folk får glädjas i dig? Ps\. 85:6* > > > > *HERRE, jag har hört ditt budskap och blivit rädd\. HERRE, låt ditt verk få liv igen under årens lopp, gör det känt under årens lopp\. Tänk i din vrede på barmhärtighet\. Hab\. 3:2* Av dessa avsnitt och många, många andra kan vi förstå att Bibeln tydligt visar behovet av tider av andlig förnyelse\. Det är möjligt att överge sin första kärlek\. Upp\. 2:4 Vi förstår att det är avgörande att söka återupprätta den kärleken om man har övergett den\. Det råder inget tvivel om att andligt liv och livskraft saknas i många kyrkor\. Historien visar att en levande kärlek till Kristus snabbt kan förvrängas av tom formalism eller ytlig världslighet\. Finns det några fallgropar längs väckelsekristendomens spännande väg? Liksom med de föregående förhållningssätten anser jag att det finns möjliga problem\. Betoning på att följa den helige Ande och hjärtat kan ha lett, och har lett, till att vissa avfärdar Bibeln som vägledning för livet och föredrar en mer subjektiv norm\. Det är inte alls ovanligt att höra någon säga ”Herren sade till mig” eller ”Anden sade till mig”, följt av en slutsats som tycks stå helt i strid med Skriften\. Känslomässighet kan ta över väckelsen, så att människor rycks med i en rörelse på grund av grupptryck eller stundens starka känslor\. Därefter kan det saknas verkligt djup eller påtaglig förändring – något som blir tydligt när man nästan omedelbart återgår till det tillstånd man befann sig i före ”väckelsen”\. Väckelsekristendomens glöd och spänningen i ny eller återupptäckt sanning kan leda till att man urskillningslöst kastar bort allt som betraktas som gammalt, torrt, legalistiskt och oväsentligt för den nyväckte\. Det är fullt möjligt att den iver som följer med andlig förnyelse inte åtföljs av vishet och urskillning\. De som gläds åt skenet från ett nyupptäckt andligt liv och en nyfunnen frihet kan ha inställningen att de inte tänker bry sig om förmaningar och varningar från mer erfarna människor\. Inom en väckelserörelse kan likgiltighet inför tradition och bristande kännedom om eller uppskattning av historien leda till naiv stolthet eller planlöst famlande\. ## Traditionalism Vissa kyrkor, som kanske ser ett behov av att tygla sådana överdrifter i väckelserörelser, kan uppfattas lägga stor vikt vid traditionen eller vid att vara ”konservativa”\. Vad är traditionalism? Traditionalism är en systematisk betoning av traditionens värde\. Traditioner är trosföreställningar eller seder som förs vidare från en generation till nästa\. Som exempel på traditionalism följer här ett utdrag ur en artikel på www\.catholic\.com med titeln ”Skriften och traditionen”: *Protestanter hävdar att Bibeln är den enda trosregeln, vilket innebär att den innehåller allt material man behöver för teologin och att materialet är tillräckligt tydligt för att man inte ska behöva apostolisk tradition eller kyrkans läroämbete \(undervisande auktoritet\) för att förstå det\. Enligt den protestantiska synen finns hela den kristna sanningen på Bibelns sidor\. Allt utöver Bibeln är helt enkelt utan auktoritet, onödigt eller felaktigt – och kan mycket väl hindra en från att komma till Gud\. Katoliker å sin sida inser att Bibeln inte stöder denna syn och att den i själva verket förkastas i Skriften\. Den sanna ”trosregeln” – sådan den kommer till uttryck i själva Bibeln – är Skriften plus den apostoliska traditionen, så som den förmedlas genom den katolska kyrkans levande läroämbete\. Det är åt detta läroämbete som Jesu och apostlarnas muntliga undervisning anförtroddes, tillsammans med auktoriteten att tolka Skriften rätt\.* Detta är den klassiska katolska kritiken av protestantisk biblicism\. Protestanterna säger att ”Bibeln och inget annat” räcker gott; katoliker säger att det bör vara Bibeln plus traditionen\. Det ligger förmodligen en viss sanning i katolikernas påstående att protestanter undervärderar traditionen alltför mycket\. Men å andra sidan känner de flesta av oss tillräckligt väl till vad katoliker menar med traditionen och den katolska kyrkans ”levande läroämbete” för att tolka Skriften för att inse att vi står ganska långt ifrån deras läger\. Traditionalismen skulle hävda att det är ett tecken på ödmjukhet och vishet att godta, eller åtminstone på allvar överväga, den samlade kunskapen och erfarenheten hos dem som gått före oss innan vi förkastar den\. Konservatism, som är nära besläktad med traditionalism, är ”en politisk och social filosofi som främjar bevarandet av traditionella institutioner och förespråkar begränsade och gradvisa samhällsförändringar\.” \(Wikipedia\) Här är några ytterligare ordboksdefinitioner av traditionalism: ”att hålla fast vid en traditions läror eller bruk; de föreställningar som omfattas av dem som motsätter sig modernism, liberalism eller radikalism\.” Traditionalismen värdesätter högt gemenskapens samlade vishet och erfarenhet och är skeptisk till individualism\. Traditionalism är ett orubbligt, kanske envist, fasthållande vid en uppsättning trosföreställningar eller bruk, en kärlek till konsekvens och en önskan att bekräfta sådant som har prövats och visat sig hålla\. Den innebär en ovilja att ta oförståndiga risker, respekt för historien och andras erfarenheter samt motstånd mot radikala avsteg från hävdvunna principer\. Vad säger Bibeln om tradition? > *Så säger HERREN: Ställ er vid vägarna och se er om\. Fråga efter de urgamla stigarna, fråga var den goda vägen är och vandra på den, så ska ni finna ro för era själar\. Jer\. 6:16* > > > > *Vi befaller er, bröder, i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer den tradition han har tagit emot från oss\. 2 Tess\. 3:6* > > > > *Stå därför fasta, bröder, och håll fast vid de traditioner som ni har fått lära er, muntligt eller genom vårt brev\. 2 Tess\. 2:15* > > > > *Men håll fast vid det du har lärt dig och blivit övertygad om\. Du vet vilka du har lärt dig det av … 2 Tim\. 3:14* > > > > *Det du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur ska kunna undervisa andra\. 2 Tim\. 2:2* Som vi alla vet finns det gott om bibelställen som kraftfullt fördömer traditioner som strider mot Kristi evangelium\. Verserna ovan visar dock att det verkligen finns traditioner som bör bevaras och föras vidare från person till person och från generation till generation\. Tanken på apostolisk tradition kan verka motbjudande för vissa på grund av hur katolicismen har gjort anspråk på den och hävdat att påvars och konciliers beslut är auktoritativa, nästan på Bibelns nivå\. Begreppet kommer emellertid från Paulus ord i avsnitt som de ovanstående\. Men vilka möjliga problem följer med traditionalism/konservatism? Det finns en betydande risk att traditioner som inte uttryckligen står i Skriften får ett eget liv och rentav blir mer auktoritativa än Bibeln\. Vi känner nog alla till tillfällen då kristna kyrkor och institutioner har avrått från eller rent ut förbjudit bibelstudier eftersom de hotat deras traditioner\. Ibland gör traditionalismen, som vi nämnde tidigare definieras av medvetenhet om och respekt för historien, i själva verket motsatsen och skymmer historien\. Inom kristendomen finns det förmodligen rörelser som värdesätter sin egen historia högt och tror att de verkligen företräder den historiska kristendomen\. I själva verket kanske de ändå inte står den historiska kristendomen så nära som de tror, och kanske inte ens sin egen rörelses historia så nära som de gärna vill tro\. Traditioner kan skapa en norm för kristet liv som är lättare att uppnå än den bibliska normen och därmed ge människor en falsk trygghetskänsla\. Traditioner kan vara mycket bedrägliga\. De kan motverka tron och Kristi goda budskap\. Jaroslav Pelikan uttryckte det väl: ”Tradition är de dödas levande tro; traditional*ism* är de levandes döda tro\. Traditionen lever i samtal med det förflutna, samtidigt som den minns var och när vi befinner oss och att det är vi som måste besluta\. Traditionalismen utgår från att ingenting någonsin bör göras för första gången, så allt som behövs för att lösa ett problem är att nå fram till det förmodat enhälliga vittnesbördet från denna homogeniserade tradition\.” Konservatism kan hindra välbehövliga förändringar\. Den kan kväva genuin väckelse\. Och man kan med fog hävda att kristendomen inte handlar om att upprätthålla en exakt lista över läror eller bruk, utan om en person\. Den handlar om *kristendom\.* Det leder oss till att fundera över ett annat förhållningssätt till kristendomen som vissa omfattar\. ## Kristocentrism Vad är kristocentrism? Kristocentrism kan definieras som att ha Jesus Kristus lära och praktik som teologisk tyngdpunkt\. Det är ett försök att läsa hela Skriften genom linsen av Jesus Kristus liv och undervisning\. Man skulle kunna se kristocentrism som skild från biblicism och traditionalism genom att den fokuserar på en person snarare än en bok eller en lista över läror och bruk\. När kristendomen förstås utifrån Kristi centralitet blir Bibeln framför allt vägen till Kristus, som är Guds Ord\. Skriften är ett medel för att nå ett mål\. ”Bortom den heliga sidan söker jag dig, Herre\.” Traditionen ska prövas mot normen i Jesu liv och undervisning\. Väckelse är värdefull om den förnyar vår kärlek till Kristus och vår strävan efter honom\. ![En uppslagen historisk bibel]() Enkelt uttryckt säger kristocentrismen att kristendom handlar om att följa Kristus\. Kristus är kristendomens yttersta syfte och mål\. Han är vägledaren och normen\. Den helige Ande är Kristi Ande och leder oss till Kristus om vi följer hans vägledning\. Gamla testamentet betraktas genom linsen av Jesu undervisning\. Vad säger Bibeln om Jesus Kristi centralitet? > *Sedan Gud i forna tider på många sätt och i många former talade till fäderna genom profeterna, har han nu i dessa sista dagar talat till oss genom sin Son\. Honom har han insatt till arvinge av allt, och genom honom har han också skapat världen\. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsen exakta avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord\. När han hade renat oss från våra synder satte han sig på Majestätets högra sida i höjden\. Han blev så mycket högre än änglarna som det namn han ärvt är förmer än deras\. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig i dag? Eller: Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son? Och när han låter den förstfödde träda in i världen säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom\. Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till andar och sina tjänare till eldslågor\. Men om Sonen säger han: Din tron, Gud, står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira\. Hebr\. 1:1–8* > > > > *Sedan jag fick höra om er tro på Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga har jag därför inte upphört att tacka Gud för er och nämna er i mina böner\. Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni lär känna honom\. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur väldig hans kraft är i oss som tror, därför att hans mäktiga kraft har verkat\. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande\. Allt lade han under hans fötter och honom som huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla\. Ef\. 1:15–23* Båda dessa avsnitt är fyllda av hänförelse över Jesus Kristi överhöghet\. Det verkar mer än logiskt att förstå Jesus Kristus som kyrkans främsta fokus\. Kyrkan skulle väl inte kunna gå vilse om den närmade sig allting i ljuset av Jesu livs och undervisnings överhöghet\. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet\.” Ändå kan jag tänka mig några sätt som det kristocentriska förhållningssättet skulle kunna gå fel\. Gamla testamentet verkar undervisa om och visa upp ett annat förhållningssätt till ondskan än det som Jesus Kristus undervisade om och visade i praktiken\. Gamla testamentet framställer mycket tydligt Gud som den som kallar det judiska folket till krig\. Kristocentrismen utgår från Jesus och ser tillbaka på Gamla testamentets berättelser i ljuset av att Jesus är Guds främsta uppenbarelse för mänskligheten\. Den uppenbara skillnaden mellan Guds ord till israeliterna och Jesu ord till sina efterföljare i frågan om hur man ska behandla sina fiender är slående\. Det slutar med att vissa kristocentriska tänkare helt enkelt ifrågasätter Gamla testamentets berättelsers giltighet eller riktighet\. Gud i Kristus, sådan vi känner honom i Nya testamentet, har visat oss att ondskan ska övervinnas med kärlek, inte våld\. Därför kan Gamla testamentets Gud inte vara en och samma som Nya testamentets Gud, lyder resonemanget\. Ett annat problem hos vissa kristocentriker gäller apostlarnas undervisning\. Det finns de som ser Kristi undervisning som central och nödvändig, till skillnad från apostlarnas undervisning, som kan vara valfri\. Ett exempel är Paulus undervisning om kvinnors roll\. Man utgår från att det handlar om ett oväsentligt råd präglat av sin kultur, som inte behöver ”begränsa” eller ”förtrycka” kristna kvinnor i dag\. Ett exempel på den här sortens ”kristocentrism” är Thomas Jeffersons trosuppfattningar, en av USA:s ”grundlagsfäder”\. Han tog bokstavligen en rakkniv till Nya testamentet och skar bort allt utom det han ansåg vara Jesu verkliga ord och handlingar, och avlägsnade omsorgsfullt alla mirakel och ”motbjudande” läror\. Jefferson skalade ner Nya testamentet till de trevliga orden och vänliga handlingarna hos en mild man från Galileen vid namn Jesus – det kallas ”Jeffersonbibeln” och ges fortfarande ut\. Den här sortens ”kristocentrism” är knappast kristocentrism alls, men förekommer i olika former hos många bekännande kristna i dag som inte vill ställa sig bakom den ena eller andra undervisningen i breven\. ”Bara Jesus” kan vara ytterligare ett felaktigt uttryck för kristocentrism\. Det är ett tema som alla från hippies till akademiska skeptiker kan omfatta\. Många är gärna beredda att ta till sig Kristus, eller den karikatyr de föreställer sig som Kristus\. Med en gammal countrylåts ord: > ”Jag och Jesus har vår egen grej på gång\. > Jag och Jesus har rett ut allting\. > Jag och Jesus har vår egen grej på gång\. > Vi behöver ingen som talar om för oss vad det handlar om\.” Temat ”bara Jesus” kan förvrängas till att betyda att man kastar bort sådant som är värdefullt, som Skriften, traditionen, apostolisk undervisning och \(vilket den sista textraden i låten ovan kan antyda\) Kristi kropps vishet\. Temat ”jag och Jesus” utelämnar något som utgör en stor del av Guds plan och syfte: kyrkan\. Den här lilla sångversen talar om individualism, kanske rentav uppror – eller åtminstone oböjlighet\. ## Restorationism Vad är restorationism? ”Inom kristendomen är restorationism \(eller kristen primitivism\) tron att en renare form av kristendom bör återupprättas med den tidiga kyrkan som förebild\.” \(Wikipedia\) Restorationismen blickar tillbaka på tidigare tider då kyrkan, ur vårt perspektiv, var mer i linje med vad Jesus lärde än den är i dag, och strävar efter att vända kyrkan tillbaka till hur den en gång var\. Vissa försöker till exempel återupprätta kyrkan till de tidiga anabaptisternas dagar\. Anabaptisterna själva var förstås också restorationister som längtade efter att återupprätta den allra tidigaste kyrkan\. Restorationism har länge ”legat i luften” \(förmodligen ända sedan den tidiga kyrkans tid\)\. Under de senaste årtiondena tycks den ha påverkat perspektivet hos många konservativa anabaptister, husförsamlingsgrupper och andra likasinnade\. Många utmärkta nya resurser har bidragit till att göra de tidiga kristnas skrifter tillgängliga för vanliga läsare\. Vad säger Bibeln om återupprättelse? *”Kom därför ihåg varifrån du har fallit\. Omvänd dig och gör dina första gärningar\. Annars kommer jag snart till dig och flyttar din ljusstake från dess plats, om du inte omvänder dig\.”* Upp\. 2:5 Denna varning riktades till Efesos och visar att något hade förfallit i församlingen och behövde återupprättas\. Bibeln innehåller förstås bara berättelsen om kyrkans allra första dagar\. Ibland framställer Bibeln olika församlingar som förebilder för andra\. Paulus försökte till exempel sporra de kristna i Korinth till givmildhet genom att berätta för dem vad de kristna i Makedonien hade gjort\. Studiet av den tidiga kyrkan \(eller av kyrkan under andra tider och på andra platser i historien, då den tycks ha befunnit sig i ett särskilt ursprungligt eller rent tillstånd\) kan vara utmanande, inspirerande, pinsamt och till och med livsförändrande\. De som ser kristendomen genom restorationismens glasögon ägnar sannolikt mycket tid åt att kritisera vad kyrkan har blivit och hänvisa tillbaka till tider då den var mycket enklare, livfullare, kraftfullare eller mer enad\. Det finns en uppfattning att de tidiga kristna författarna, särskilt författarna före konciliet i Nicaea, stod apostlarna tillräckligt nära för att ge oss en bild av vad apostlarna sannolikt skulle ha lärt och praktiserat i många olika frågor\. De stod så nära apostlarna och Jesus själv att det verkar klokt att åtminstone ägna viss uppmärksamhet åt vad de hade att säga\. Finns det några problem med restorationism? Ett av de tydliga problemen med restorationism är att de tidiga kristna, vare sig det gäller författarna före Nicaea eller församlingarna i Apostlagärningarna, var människor precis som vi och också upplevde oenighet, synd och andra problem\. De kunde begå misstag, falla för kätteri och avfalla från tron\. När vi tänker på restorationism behöver vi fråga oss om vi verkligen vill återupprätta kyrkan i Antiokia, Zürich, Rom eller Alexandria på 100\-talet\. De var ofullkomliga efterföljare till Jesus som kämpade med att förstå och lyda honom, precis som vi\. Önskan att föra den kristna kyrkan tillbaka till hur den en gång var har gett upphov till många restorationistiska rörelser\. Stora kulter har grundats genom restorationistiska försök \(mormonerna är ett exempel\)\. Jesu och apostlarnas undervisning måste vara mönstret för restorationistiska rörelser\. Att ta en viss kristen författare, en särskild väckelserörelse, en favorit­teolog eller en karismatisk talare eller ledare som förebild för att återupprätta kyrkan får i bästa fall blandade resultat\. När vi studerar den tidiga kyrkan, väckelserörelser eller någon annan föredömlig kristen person eller kristen rörelse kan vi glömma Paulus ord: ”Följ mitt exempel, *liksom jag följer Kristi\.*” Vi måste studera kyrkan i andra tider och på andra platser, vilket kan vara mycket värdefullt och uppbyggligt, med den tydliga insikten att vi inte blint kan följa en människa eller rörelse\. Vi följer dem i den mån de följer Kristus\. Att inte uppmärksamma historien är en stor förlust\. Men det är också en stor förlust att blint följa eller ta en historisk rörelse eller en stor person som förebild i stället för Kristus\. ## Avslutning Det finns stora spänningar mellan dessa olika förhållningssätt till kristendomen\. Historiskt har spänningen mellan traditionalister och restorationister i kristenheten i stort lett till blodsutgjutelse\. I dag är det mesta av konflikten inte fysisk\. Ändlösa debatter, som den mellan katoliker och protestanter om Bibelns och traditionens plats, fortsätter\. Inom vår egen anabaptistiska ram finns det gott om friktion\. Det finns till exempel spänningar mellan väckelsekristendom och traditionalism/konservatism\. Vart och ett av dessa förhållningssätt tycks dra åt ett visst håll; några drar åt helt andra håll än de övriga\. Spänningarna är verkliga och splittrar kyrkan\. De olika förhållningssätten kritiserar varandra\. Ofta finns det viss grund för kritiken\. Det finns också en viss enhet och överlappning mellan de olika förhållningssätten\. Viktigast är att vart och ett av dem har något att erbjuda när det gäller bibliskt stöd\. Det finns biblisk grund för att se Bibeln som Guds auktoritativa ord till oss, för behovet av andlig förnyelse, för traditionens värde, för tanken att Jesus ska stå i centrum och för att vi kan lära oss av kristna från det förflutna\. Vi har dock också konstaterat att man kan hamna ur kurs oavsett vilket av dessa förhållningssätt man väljer\. Det finns inget ofelbart tema som vi kan basunera ut som kyrka och som garanterar att vi till slut fullbordar det kristna loppet\. Tyvärr är det just vad vi tenderar att göra\. Vi framhåller vårt eget förhållningssätt som det perfekta sättet att vara kristen\. Jag tror att vi bestämt bör stå upp för sanningen sådan vi ser den\. Men jag tror också att vi bör göra det med ödmjukhet\. Det är möjligt att stolthet är grundorsaken till de flesta problem som får väckelsekristendom, traditionalism, restorationism, kristocentrism eller biblicism \(som i sig kanske inte är fel\) att hamna i de diken vi nämnt\. En sak jag insåg när jag tänkte igenom dessa olika teman är att jag själv har påverkats av dem alla\. Dessa influenser kom vid olika tidpunkter i mitt liv och har i hög grad format mitt perspektiv\. Personligen uppskattar jag det kristocentriska förhållningssättet\. Jag önskar dock en kristocentrism som omfattar hela Bibeln, innefattar ett livfullt kristet liv, förhåller sig ödmjukt till traditionen och präglas av tidigare generationers kristnas levande vittnesbörd\. I ljuset av dessa fem förhållningssätt bör vi inse behovet av en ”pentagonal” kristendom\. I vår rädsla för ekumenism och relativism och vår önskan om renlärighet och äkthet kan vi behöva påminnas om att genuin kristendom är ett allsidigt ljus för världen, som återspeglar allt det Jesus kallar oss att vara\. Avslutningsvis finns det åtminstone tre attityder som vi kan inta i förhållande till dessa frågor\. > Vi kan välja cynism, blindhet, stolthet eller ödmjukhet i vårt förhållningssätt till kristendomen\. ***Vi kan inta en cynisk attityd\.*** När vi inser att inget enskilt förhållningssätt, isolerat från de andra, är fullkomligt – oavsett vad dess förespråkare hävdar – är det lätt att helt enkelt avfärda alla förhållningssätt som lika felaktiga och värdelösa\. Bitterhet kan förgöra oss när vi blir besvikna på något sätt efter att ha trott att det ena eller andra förhållningssättet var *lösningen* på alla problem\. ***Vi kan inta en blind och stolt attityd\.*** På kort sikt är det trösterikt att föreställa sig att det verkligen bara är vi som har rätt och att alla andra kyrkor borde böja sig för våra fullkomliga läror, oklanderliga metoder eller storslagna andliga erfarenheter\. Men det är förvisso ett recept på självbedrägeri och en katastrof förr eller senare\. Det enda vi kommer att lyckas med är att skada Kristi namn och vända människor bort från hans rike\. ***Vi kan välja att vandra i ödmjukhet\.*** Det var Kristi väg\. Han valde människor som andra stötte bort till sina följeslagare, och hans sätt att gå till väga drev faktiskt bort folkmassor av människor som hade tänkt följa honom\. Vi kan vara ärliga om våra misslyckanden och mindre avfärdande mot andra kristnas förhållningssätt, samtidigt som vi står fast vid de principer vi tror på\. *”Han har kungjort för dig, människa, vad det goda är\. Vad begär HERREN av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”* Mi\. 6:8 Oavsett vilket särskilt förhållningssätt vi har \(sanningen är förstås att ingen person, församling eller något samfund passar helt och hållet in i någon av kategorierna ovan\) måste det präglas av denna ödmjukhet om det ska motsvara kraven från vår Herre, som ensam är fullkomlig\. Som Tennyson uttrycker det så vackert: när dagen är slut är de små system vi skapar bara brustna ljus av Kristus\. I hans ljus är vi ingenting\. \~ > Guds starke Son, odödliga kärlek, > du som vi, fast vi ej sett ditt ansikte, > i tro, och endast genom tro, omfattar, > och tror där vi ej kan bevisa\. > > > > Du lämnar oss ej i stoftet kvar; > du skapade människan, hon vet ej varför, > hon tror sig ej vara skapad att dö: > och du har skapat henne; du är rättvis\. > > > > Du synes mänsklig och gudomlig, > du, den högsta, heligaste människa\. > Vår vilja är vår, vi vet ej hur; > vår vilja är vår, att göra den till din\. > > > > Våra små system har sin tid; > de har sin tid och upphör sedan; > de är blott brustna ljus av dig, > och du, o Herre, är större än de\. > > > > Vi har blott tro: vi kan ej veta; > ty kunskap gäller det vi ser; > ändå litar vi på att den kommer från dig, > en stråle i mörkret: låt den växa\. > > > > Låt kunskapen växa mer och mer, > men låt vördnaden bo rikare i oss; > så att sinne och själ, i samklang, > kan skapa en musik som förr\. > > > > \-Alfred Tennyson, 1850