# Nero: En kejsares liv KYRKOHISTORIA Språk: sv Författare: by Jonathan Yoder Big Prairie, OH Ursprungligt nummer: The Heartbeat of the Remnant, Höst 2022, Nummer 3 Originalsidor: 4–5 Läs artikeln: Original\-PDF: Fall\-2022\-Remnant\.pdf [The Heartbeat of the Remnant, Höst 2022]() Att vara härskare över en grupp människor präglas av stress, svåra beslut och sömnlösa nätter—sannerligen inte en position för de mentalt svaga eller omogna\. Befattningen är svår, vare sig det gäller sheriff, borgmästare, guvernör eller president\. Den genomsnittliga människan mognar inte fullt ut förrän vid 25 års ålder, enligt neurovetenskapliga studier\.1 Och ändå utsågs år 54 e\.Kr\. en härskare som bara var sjutton år\. Detta var ingen obetydlig domare eller politisk sekreterare\. Han kröntes till härskare över ett av världens största riken vid den tiden\. Pojkens namn var Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus—vanligtvis kallad Nero\. Han var Roms femte kejsare\. Nero fördes inte till makten genom något val eller för att hans medborgare hade valt honom\. Hans mor, Agrippina, hade gift sig med Caesar Claudius \(hennes onkel\), Roms kejsare\. Claudius adopterade Nero som sin son\. Nero skulle senare gifta sig med Claudius dotter Octavia, hans egen kusin och styvsyster\. Den 13 oktober år 54 e\.Kr\. förgiftade Agrippina sin mäktige make, och hennes son Nero blev kejsare\. Det gick rykten om att Nero och hans mor hade ett incestöst förhållande, men den nye härskaren togs väl emot av sina undersåtar och verkade angelägen om att tillfredsställa dem; han beordrade byggandet av storslagna offentliga byggnader och sänkte skatter och matpriser\. Dock skulle detta inte bestå\. Nero dödade snart sin svåger, som var fjorton år, vilket gjorde hans fru arg\. Vid denna tidpunkt hade kejsaren ett förhållande med en frigiven kvinna \(en tidigare förslavad person\), så han skickade sin fru i landsflykt\. När detta väckte allmän förargelse lät han halshugga Octavia på falska anklagelser om otrohet\. Han blev därefter förälskad i en kvinna vid namn Poppaea Sabina, som intrigerade för att gifta sig med honom\. Sabina väckte sådan fruktan och svartsjuka hos Nero att han beslöt att döda sin mor av rädsla för att förlora tronen\. Planen var enkel—medan Agrippina befann sig på ett kryssningsfartyg skulle det diskret sänkas, och Neros mor skulle drunkna\. Så skulle det emellertid inte bli\. Agrippina var en stark simmare och undkom med livet i behåll\. Utan att låta sig avskräckas skickade Nero sina bödlar för att knivhugga henne till döds mitt på ljusa dagen\. Tyvärr var detta bara början för rikets mäktigaste man, och dessa bisarra och omänskliga handlingar var bara ett smakprov på vad som skulle komma\. Nero hade lätt för att få vredesutbrott och blev våldsam mot sin hustru i ett sådant utbrott\. Han sparkade Sabina upprepade gånger tills både hon och hennes ofödda barn dog\. Nero sägs ha ångrat detta, och han inledde snart ett sökande efter någon som liknade Sabina, hans döda fru\. Han fann slutligen en slav som sägs ha liknat henne mycket, och de gifte sig\. Haken? Slaven var en man\. Nero började klä honom i kvinnokläder och kalla honom en dam\. Vid denna tidpunkt blev den hala sluttning Nero befann sig på bara allt halare\. Han ansåg sig själv vara en konstnär—rentav ett geni—och höll stora offentliga föreställningar\. Om man var närvarande kunde man inte gå därifrån\. Varför? Dörrarna var låsta\. Nero drömde också om att sjunga för sina fiender och få dem att gråta över sina förmodade missgärningar\. Men kejsaren nöjde sig inte med att bara ge musikaliska föreställningar\. År 67 e\.Kr\. deltog han i de olympiska spelen, vilket var emot reglerna \(ingen kejsare fick tävla i spelen\)\. Ändå deltog Nero\. Han införde nya tävlingar, som trumpetspel och skådespeleri\. Han ställde upp i flera grenar och vann varenda en\. Hans handlingar väckte stor förargelse eftersom de olympiska spelen ansågs vara en helig händelse och Nero hade förändrat dem\. Men Nero hade ett ännu större mål i sikte\. Kappkörningarna med stridsvagnar var det största spektaklet som de olympiska spelen erbjöd\. Där fick vagnförarna ha ett fyrspann\. Ekipagen tävlade runt en väldig arena i totalt sju varv\. Ibland lossnade hjul, eller vagnar kraschade in i varandra\. Det var inte ovanligt att kuskar kastades ur sin vagn och trampades ihjäl eller släpades efter sitt eget hästspann\. Men vinnaren hyllades och fick rikligt betalt\. Med tanke på alla svårigheter, faror och påfrestningar som detta innebar kan man bara föreställa sig hur vagnförarna kände sig när kejsar Nero rullade fram till kapplöpningsbanan i en dyr vagn och med ett spann bestående av inte fyra, utan tio hästar\. Det visade sig att Nero var oerfaren och ur form\. Nästan omedelbart tappade han kontrollen över sitt spann och kastades ur vagnen, varvid han skadades allvarligt\. Trots att han aldrig fullföljde loppet vann Nero första pris\. Denna händelse illustrerar väl Neros inställning till sin makt vid denna tid i hans regeringstid\. Faktum är att han år 66 e\.Kr\. vann mer än 1 800 förstapriser för sina förmenta konstnärliga uppvisningar\. Här var en man som ingen kunde säga ”nej” till\. Natten den 18 juli år 64 e\.Kr\. började en brand i Roms Circus Maximus\. Branden växte och spred sig tills den blev okontrollerbar\. Branden skulle rasa i sex dagar och lämnade nästan ingen del av staden oberörd\. Det var förödande för Roms medborgare och skulle komma att bli den händelse som Nero skulle bli mest känd för\. Många antika författare anklagade Nero för att ha anlagt branden, även om han inte var i staden när den började\. Oavsett om han hade anlagt branden eller inte behövde Nero någon att skylla på\. Han valde en grupp människor som romarna föraktade och fruktade och torterade dem skoningslöst\. Den gruppen var känd som de kristna\. Tacitus, en sekulär romersk författare, beskrev det så här: ”Nero lade skulden på en grupp som hatades för sina avskyvärdheter och som av folket kallades kristna, och utsatte dem för den mest raffinerade tortyr\. Hån av alla slag fogades till deras död\. Höljda i djurhudar slets de sönder av hundar och dog, eller spikades fast på kors, eller dömdes till lågorna och brändes för att tjäna som nattlig belysning när dagsljuset hade slocknat\.” Samtidigt blev Nero än mer ond\. Han slaktade hänsynslöst kristna män, kvinnor och barn och sjönk allt djupare i omoral\. Slutligen, den 9 juni år 68 e\.Kr\., begick Nero, Roms siste kejsare, självmord efter att ha blivit förklarad allmän fiende av den romerska senaten\. Han var endast 31 år gammal\. Här har vi alltså en man som var korrupt på alla sätt\. Hans livsstil var djupt stötande för kristendomen, och hans förföljelse var en av de mest fruktansvärda i historien\. Hur skulle vi reagera på en sådan härskare? Hur *reagerade* de kristna på honom? Paulus levde under Neros regeringstid\. Han såg alla de hemska saker som beskrivits ovan\. Ändå gav han församlingen följande förmaning: *Låt var och en underordna sig de överordnade myndigheterna\. För ingen myndighet finns annat än från Gud; de myndigheter som finns är förordnade av Gud\. Den som sätter sig upp mot myndigheten sätter sig därför upp mot Guds ordning, och de som gör motstånd ska dra fördömelse över sig själva\. De styrande är nämligen inte till skräck för goda gärningar, utan för onda\. Vill du slippa vara rädd för myndigheten? Gör det som är gott, så ska du få beröm av den\. För den är Guds tjänare till ditt bästa\. Men om du gör det onda, var då rädd, för den bär inte svärdet förgäves\. Den är Guds tjänare, en hämnare som verkställer vreden över den som gör det onda\. Därför måste ni underordna er, inte bara för vredens skull, utan också för samvetets skull –Romarbrevet 13: 1\-5\.* Dessa ord verkar omöjliga när vi betraktar situationen\. Ändå säger Guds ord oss att våra styrande myndigheter är insatta av Gud själv\. Vilket vittnesbörd\! Hur mycket mer är vi då inte kallade att respektera våra myndigheter—att inte förtala dem; att lyda dem i alla möjliga avseenden; att hålla oss borta från deras val och kampanjer; och ändå underkasta oss Gud och hans auktoritet som vår högsta instans?\! Eller, som Paulus uttryckte det, *Låt var och en underordna sig de överordnade myndigheterna\. För ingen myndighet finns annat än från Gud… –Romarbrevet 13:1\.* De troende i den tidiga kyrkan såg Nero—den mordiske, blodtörstige, korrupte kejsaren—som en man förordnad av Gud\. De sökte hedra och respektera honom i hans ämbete, samtidigt som de ytterst underkastade sig Guds högre auktoritet\. Här ser vi en möjlig paradox: de jordiska myndigheterna är ”Guds tjänare” som ska hedras och åtlydas, men OM den tid skulle komma då de civila myndigheterna kräver att den troende ska vara olydig mot Gud, har vi ett högre ansvar—*…Vi måste lyda Gud snarare än människor –Apostlagärningarna 5:29\.* Allt detta lägger ett stort ansvar på våra axlar i dag som kristna som lever i ett alltmer korrupt och ont samhälle\. Kan vi finna den bibliska balansen mellan att hedra våra styrande ledare och samtidigt lyda Gud i allt? Eller misslyckas vi, precis som de som inte är pånyttfödda omkring oss, genom att plocka isär våra jordiska myndigheters fel när vi känner att vårt ”bekväma liv” blir trampat på? *Se då till att ni vandrar med eftertanke, inte som dårar utan som visa, och tar vara på tiden, för dagarna är onda\. Var därför inte oförståndiga, utan förstå vad Herrens vilja är –Efesierbrevet 5:15\-17\.* Och *Man ska betrakta oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter\. Dessutom krävs det av en förvaltare att han visar sig vara trogen –1 Korinthierbrevet 4:2\.* Låt var och en av oss som hängivna, pånyttfödda, bibeltroende kristna vandra med eftertanke och ta vara på tiden\. För vi vill alla befinnas trogna den dag som snart kommer, då vi alla ska stå inför domarsätet för att få vår rättmätiga lön\. Slutnot: ncbi\.nlm\.nih\.gov/pmc/articles/PMC3621648