# ”Måste jag berätta?” Barnhörnan Språk: sv Författare: Laurel Wenger Dalton, OH Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, Sommar 2021, Nummer 2 Originalsidor: 18–19 Läs artikeln: Original\-PDF: Summer\-2021\-Remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, Sommar 2021]() ![En roddbåt speglas i stilla vatten]() ”Ska vi fråga mamma om vi får gå ner till bäcken? Jag vill vada\.” sa Angie till sin vän Melissa\. ”Det låter roligt”, sa Melissa och följde efter Angie till köket\. Det fanns alltid något roligt att göra när Melissa hälsade på hos sin vän\. När de hade fått lov gick flickorna ut i den varma, fuktiga och soliga dagen\. De var tvungna att gå över en beteshage för att komma till bäcken, så Angie särade på stängseltrådarna och klev igenom\. Sedan höll hon isär trådarna så att Melissa också kunde ta sig igenom stängslet och in i gethagen\. Flickorna gick över hagen, genom ännu ett stängsel och in i skogen\. De följde en jordstig ner till bäcken\. De lyfte upp kjolarna och klev ner i det porlande vattnet\. De två vännerna pratade och skrattade medan de gick längre nedströms till ett särskilt ställe i bäcken som de alltid tyckte så mycket om att gå till\. Just på det här stället var bäckbottnen full av ovanliga stenar\. När stenarna var torra var de grå, men när de blev blöta fick de en väldigt vacker blå färg\. Efter att ha beundrat de blå stenarna en stund vände sig Melissa till Angie och sa: ”Ska vi gå genom den stora vägtrumman under vägen?” ”Ja, det gör vi, och sedan kan vi gå längs vägen tillbaka till infarten\.” De klev upp ur det svala vattnet och gick genom skogen fram till den tunnelliknande vägtrumman\. Flickorna gick genom den mörka tunneln till andra sidan, och Melissa klättrade uppför den branta slänten till grusvägen\. Plötsligt insåg Melissa att hon var ensam\. Hon vände sig om och såg att Angie fortfarande stod vid tunnelmynningen och tittade ner i en vattenpöl\. Angie flyttade på en sten, skrek sedan och klättrade uppför slänten för att komma till Melissa\. ”Det var en kräfta därunder\!” utbrast hon\. Flickornas kjolfållar var fuktiga efter bäcken, men snart torkade de i den varma solen medan de gick tillbaka mot huset\. När de hade kommit halvvägs på vägen sa Angie: ”Vill du ta ut båten på dammen? Vi har några åror som är roliga att använda\.” Melissa log förväntansfullt\. ”Det skulle vara jätteroligt\!” Hon följde med Angie in i ladan för att hjälpa till att hämta årorna och flytvästarna\. Flickorna tog på sig sina orange flytvästar och sköt ut båten på dammen\. Snart hade de rott ut till mitten av dammen och satt där och såg hur vattnet långsamt krusade sig omkring dem\. ”Vet du vad vi kan göra nu?” sa Angie\. ”Vi kan slå med årorna i vattnet så att det skvätter\. Så här\.” Angie slog med sin åra mot dammens yta\. Melissa gjorde likadant och började skvätta vatten på sin sida av båten\. Plasken blev större och större\. De hade jätteroligt när de tävlade om vem som kunde få det att skvätta mest\. Melissa lyfte upp sin åra i luften och slog extra hårt i vattnet\. Som väntat skvätte vattnet, men när Melissa lyfte åran hade hon bara handtaget kvar\. Bladet hade gått av och flöt precis under vattenytan bredvid båten\. Hon stack handen ner i vattnet, tog upp det avbrutna bladet och lade båda delarna av åran i båten\. En stund såg Angie och Melissa på varandra utan att säga något\. Melissa kände sig skyldig för att ha haft sönder åran, och Angie tyckte att det var tråkigt att hon hade föreslagit att de skulle skvätta vatten\. ”Vi åker tillbaka till stranden och ställer årorna i ladan”, sa Angie\. ”Det gör inget att den gick sönder\. De är ju bara gamla ändå”, avslutade hon, något osäkert\. Melissa tyckte att det var en bra idé och hjälpte Angie att dra upp båten ur vattnet\. De plockade upp flytvästarna och årorna och bar in dem i ladan\. Melissa mådde dåligt, men hon ville inte berätta för någon att hon hade haft sönder åran\. De gick förbi höbalarna som doftade gott och den högljudda getinhägnaden, men Melissa lade knappt märke till dem\. Det enda hon kunde tänka på var att hon hade haft sönder åran och att hon tänkte dölja vad hon hade gjort\. Samvetet besvärade henne, eftersom hon visste att hennes föräldrar och Gud ville att hon alltid skulle vara ärlig och aldrig dölja något\. Just när flickorna gick ut ur ladan och ut på gräsmattan hoppade Angies storebror fram bakom ladan, där han hade gömt sig\. ”Jag såg er och jag vet vad ni gjorde\!” sa han till dem\. ”Ni hade sönder åran\. Och vet ni vad? Jag följde efter er hela tiden när ni var vid bäcken och nere vid vägen också\. Jag ska säga till mamma att ni hade sönder åran\.” Han flinade och sprang sedan mot källardörren och försvann in\. Angie och Melissa var lite irriterade över att han hade smugit omkring och tittat på dem \(det var inte första gången han hade gjort så\)\. Men på ett märkligt sätt kände Melissa sig mycket lättare till mods\. Hon behövde inte längre oroa sig för att någon skulle få veta att hon hade haft sönder åran, för någon visste det redan\. När Angies föräldrar fick höra om den trasiga åran förlät de Melissa för att hon hade haft sönder den\. Melissa var väldigt glad över att det trots allt inte hade hållits hemligt\. ![Väderbitna och trasiga träåror på plankor]() ## Tidskriftsreferens - [En roddbåt speglas i stilla vatten](): Unsplash\.com - [Väderbitna och trasiga träåror på plankor](): Adobe Stock