# Själens näring FÖRST Språk: sv Författare: by George Müller Ursprungligt nummer: The Heartbeat of The Remnant, juli/augusti 2004, Nummer 4 Originalsidor: 8–9 Läs artikeln: Original\-PDF: 2004\-07\-remnant\.pdf [The Heartbeat of The Remnant, juli/augusti 2004]() Det har behagat Herren att lära mig en sanning, vars välsignelse jag har fått erfara i mer än fjorton år\. Saken är denna: Jag såg tydligare än någonsin att den första och främsta uppgiften jag borde ägna mig åt varje dag var att *ha min själ glad i Herren\.* Det första jag skulle bekymra mig om var inte hur mycket jag kunde tjäna Herren eller hur jag kunde förhärliga Herren, utan hur jag kunde försätta min själ i ett lyckligt tillstånd och hur min inre människa kunde få näring\. Jag kunde försöka lägga fram sanningen för dem som inte var omvända, försöka vara till nytta för de troende, försöka lindra de nödlidandes nöd, och på andra sätt försöka uppföra mig så som det anstår ett Guds barn i denna värld; men om jag inte var glad i Herren och inte dag efter dag fick näring och styrka i min inre människa, kunde allt detta ändå ske utan rätt sinnelag\. Före den här tiden hade jag, åtminstone under de föregående tio åren, som en regelbunden vana ägnat mig åt bön efter att jag klätt på mig på morgonen\. Nu insåg jag att det viktigaste jag hade att göra var att ägna mig åt att läsa Guds ord och meditera över det, så att mitt hjärta kunde få tröst, uppmuntran, varning, tillrättavisning och undervisning; och så att mitt hjärta genom Guds ord, medan jag mediterade över det, kunde föras in i en erfarenhetsmässig gemenskap med Herren\. Därför började jag tidigt på morgonen meditera över Nya testamentet från början\. Det första jag gjorde, efter att med några få ord ha bett Herren välsigna sitt dyrbara ord, var att börja meditera över Guds ord och liksom utforska varje vers för att få välsignelse av den; inte för den offentliga förkunnelsens skull, inte för att predika över det jag hade mediterat över, utan för att få föda för min egen själ\. Jag har nästan alltid funnit att resultatet varit detta: efter bara några minuter har min själ letts till bekännelse, tacksägelse, förbön eller bön om hjälp; så även om jag så att säga inte ägnade mig åt bön utan åt meditation, övergick den nästan genast mer eller mindre i bön\. När jag på detta sätt en stund har bekänt eller bett för andra, framburit en bön om hjälp eller tackat, går jag vidare till nästa ord eller vers och förvandlar allt efter hand till bön för mig själv eller andra, allteftersom Ordet leder mig, men håller ändå hela tiden fast vid att föda för min egen själ är målet med min meditation\. Resultatet blir att en hel del bekännelse, tacksägelse, bön om hjälp och förbön alltid blandas in i min meditation, och då blir min inre människa nästan alltid märkbart närd och stärkt\. Vid frukosttid är mitt hjärta, med sällsynta undantag, därför i ett fridfullt, om än inte lyckligt, tillstånd\. Herren behagar också förmedla till mig det som jag antingen mycket snart eller senare har funnit bli föda för andra troende, fastän jag inte ägnade mig åt meditation för den offentliga förkunnelsens skull, utan för att min egen inre människa skulle få näring\. Skillnaden mellan mitt tidigare och mitt nuvarande tillvägagångssätt är alltså denna: Förr började jag be så snart som möjligt när jag steg upp, och tillbringade i allmänhet hela tiden fram till frukosten i bön, eller nästan hela tiden\. I varje fall började jag nästan alltid med bön, utom när jag kände att min själ var ovanligt karg; då läste jag Guds ord för att få föda, vederkvickelse eller förnyelse och upplivande av min inre människa innan jag ägnade mig åt bön\. Men vad blev resultatet? Ofta tillbringade jag en kvart, en halvtimme eller till och med en timme på knä innan jag själv märkte att jag hade fått tröst, uppmuntran, ödmjukhet i själen och så vidare\. Ofta hade jag dessutom kämpat mycket med tankarna som for omkring under de första tio minuterna, en kvart eller till och med en halvtimme; först därefter började jag verkligen be\. Nu plågas jag nästan aldrig på det sättet\. Först får mitt hjärta näring av sanningen och förs in i en erfarenhetsmässig gemenskap med Gud\. Sedan talar jag till min Fader och min vän \(trots att jag är usel och ovärdig\) om det som han har visat mig i sitt dyrbara ord\. Det förvånar mig ofta att jag inte insåg detta tidigare\. Jag har aldrig läst om det i någon bok\. Ingen offentlig förkunnelse har någonsin gjort mig uppmärksam på saken\. Inget enskilt samtal med en broder har väckt mig till insikt om den\. Och ändå är det nu, sedan Gud har lärt mig detta, lika självklart för mig som något annat att det första Guds barn bör göra varje morgon är att skaffa föda åt sin inre människa\. Den yttre människan orkar inte arbeta någon längre tid om vi inte äter, och eftersom det är något av det första vi gör på morgonen, bör det vara likadant med den inre människan\. Vi bör ge den föda, vilket alla måste medge\. Men vad är den inre människans föda? Inte bönen, utan Guds ord; och inte heller bara att läsa Guds ord så att det enbart passerar genom våra tankar, liksom vatten rinner genom ett rör, utan att begrunda det vi läser, tänka över det och tillämpa det på våra hjärtan\. När vi ber talar vi till Gud\. För att bönen ska kunna fortsätta någon längre tid på annat sätt än rent formellt krävs i allmänhet en viss styrka eller gudaktig längtan\. Därför är den tid då denna själens övning kan utföras mest verkningsfullt efter att den inre människan har fått näring genom meditation över Guds ord, där vi finner vår Fader tala till oss för att uppmuntra, trösta, undervisa och ödmjuka oss samt tillrättavisa oss\. Med Guds välsignelse kan vi alltså meditera även om vi är mycket svaga andligen; ja, ju svagare vi är, desto mer behöver vi meditation för att stärka vår inre människa\. Därför finns det mycket mindre anledning att frukta att tankarna ska fara iväg än om vi ägnar oss åt bön utan att först ha haft tid för meditation\. Jag uppehåller mig så ingående vid denna sak därför att jag själv är medveten om den oerhörda andliga nytta och vederkvickelse jag har fått av den, och jag ber innerligt och allvarligt alla mina medtroende att begrunda detta\. Med Guds välsignelse tillskriver jag detta tillvägagångssätt den hjälp och styrka jag har fått av Gud att i frid gå igenom djupare prövningar, och prövningar av olika slag, än jag någonsin tidigare hade fått gå igenom\. Efter att nu ha prövat detta sätt i mer än fjorton år kan jag i gudsfruktan varmt rekommendera det\. Dessutom läser jag i allmänhet större avsnitt ur Guds ord efter familjebönen\. Då fortsätter jag med min vana att regelbundet läsa vidare i den heliga Skrift, ibland i Nya testamentet och ibland i Gamla testamentet, och i mer än tjugosex år har jag fått erfara välsignelsen av detta\. Jag avsätter också tid särskilt för bön, antingen då eller vid andra tider på dagen\. Så annorlunda är det när själen tidigt på morgonen blir vederkvickt och glad, jämfört med när dagens tjänst, prövningar och frestelser drabbar en utan att man först har förberett sig andligen\.